onsdag 1 december 2010

Mångkultur - till vilket pris?

Efter två år har diskrimineringsombudskvinnan äntligen bestämt sig att det är diskriminering att inte få bära niqab under utbildning. Hon hänvisar till lagen om religionsfrihet. Denna förklädnad är så fruktansvärd att se och att möta att ingen skall vara utsatt för det i vårt land. Att bära niqab på offentlig plats borde därför förbjudas.

Att mångkulturen har både positiva och negativa konsekvenser kräver en saklig diskussion, som vi måste kunna föra öppet. Helsingborgs Dagblad har publicerat en insändare av mig och jag återger den här:


Mångkultur i ny grundlag


Mångkulturen omfamnas okritisk av våra politiker utan att man gör någon analys av både dess positiva och negativa konsekvenser för samhället. I den nya grundlagen som utan debatt röstas igenom den 24 november i en andra valomgång efter valet heter det i Regeringsformen kapitel 1§ 2: Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.


Det är rimligt att samerna i egenskap av ursprungsbefolkning skall ha ett grundlagsfäst skydd för sin kultur, men vilka andra minoriteter kommer i framtiden att hävda att grundlagen ger dem rätt att bevara och utveckla sin egen kultur oavsett om den är förenlig med rådande värderingar i samhället. Något sådant förbehåll finns inte i lagtexten.


Kultur är ett mångtydigt begrepp. Influenser på områden som brukar betraktas som finkultur – musik, dans, konst, litteratur – har alltid påverkat och berikat vårt samhälle. Idag äter vi gärna mat från alla världens hörn. Vi är nyfikna på kulturella manifestationer från andra länder.


Men kultur i bemärkelsen samhällsordning, rättssytem, familjesyn, religionsutövning, tänkesätt etc., som skiljer sig från de värderingar, som är kittet i det svenska samhället, bäddar för konflikter och utanförskap. Hit hör nya företeelser som invandrade stamkulturer fört med sig; hedersvåld, familjefejder, tvångsäktenskap, omskärelse m m men också religiösa tabun av olika slag, främst rädslan för kontakt mellan könen och sexualiteten, som fordrar att kvinnors kroppar döljs. Dessa kulturyttringar för samhället bakåt och inte framåt. För kvinnors del är det särskilt viktigt att samhället slår vakt om den frihet och det likaberättigande, som den långa kvinnokampen uppnått i vårt land. Det är inte särskilt trevligt för en svensk kvinna idag att se fler och fler kvinnor, instängda i sjalar, prägla gatubilden i vissa stadsdelar.


Mångkultur kan ses på olika sätt. Skall skilda kulturer påverka varandra och sammansmälta till en någorlunda enhetlig struktur som kan hålla samman samhället? Eller skall var och en få leva i sin egen kulturella och språkliga sfär i ett splittrat samhälle? Vad skall då vara den sammanhållande länken? Hur skall de framsteg som uppnåtts genom en oavbruten social kamp för demokrati mot myndigheters och religionens auktoritet överleva i framtidens Sverige? Frågan måste ställas till våra politiker. De talar bara om att bevara det öppna svenska samhället utan att precisera hur de tänkt sig att försvara det.


När man i grundlagen inför ett klart ”ska” för minoriteters rätt att få utveckla den egna kulturen utan några som helst förbehåll för existerande lagar och den samhällsbärande kulturen i vårt land, är detta oroväckande. Ur demokratisk synpunkt är det mycket allvarligt att en ny grundlag antas utan att den vare sig diskuterats före valet eller i medierna.