Vad har det blivit av "flyktingbarnen"?

Helsingborgs Dagblad hade söndagen 8/10 ett reportage om Morteza och Arvin Akbari, ensamkommande bröder från Afghanistan, som efter 5 år är klara med sin gymnasieutbildning och kan gå vidare till högskolan. Det är ambitiöst och det är bara att lyckönska dem till en förhoppningsvis ljus framtid i Sverige.

Även om det då och då förekommer positiva reportage om en lyckad start för de ensamkommande ungdomarna, finns det inte någon studie om dessa ungdomars etablering i det svenska samhället. När vi investerar miljarder i detta flyktingprojekt, anser jag att det är rimligt att vi också tar reda på hur det har gått för ungdomarna och om de är en tillgång för Sverige eller om de fortfarande belastar välfärdssystemen.

Jag skriver detta efter att ha tagit del av en nedslående granskning som Radio Sweden har gjort med hjälp av Skolinspektionen. Den konstaterar att "de elever som är tolv år eller äldre har små chanser att ta sig igenom gymnasiet". Det beror främst på att inlärning av ett nytt språk är svårare i tolvårsåldern och uppåt och att det stöd som behövs inte är tillräckligt. Av de elever - inte bara ensamkommande - som invandrat efter de fyllt 12 år, var det knappt en fjärdedel som gick ut gymnasiet med behörighet att söka till högskolan.  Många slutade i förtid. Sex år efter gymnasiet var det också färre av dem som fått jobb, vilket resulterade att de (21 %) blev så kallade UVAS, unga som varken arbetar eller studerar. Detta bäddar för ett långvarigt utanförskap, som  skadar både samhällsekonomin och landets sammanhållning.

När nu ett ökande andel unga, främst pojkar, kommer till Sverige bör vi kanske ha ett mera realistiskt synsätt på denna migration. Att utan reservation ge dem permanent uppehållstillstånd är att dra undan den morot, som kan sporra dem att bli så bra på svenska att de kan klara gymnasiet.

Ett bekymmer med denna invandring är att det huvudsakligen kommer pojkar, fastän det är ännu mer motiverat att flickor får skydd. Detta stadigt växande tillskott till befolkningsökningen kan bli problematisk, eftersom det är unga män i puberteten, som kanske t o m anses giftasvuxna i sina hemländer. Det är knappast troligt att de där betraktas som barn. Denna svåra, farliga och dyra resa som föräldrarna utsätter dem för, har i många fall en baktanke att med permanent uppehållstillstånd i Sverige kan familjen återförenas. Så har också skett i många fall.  Den andra sidan av myntet är att många ungdomar mister livet under flykten.

Politikerna måste genast göra något åt denna av smugglare iscensatta flyktingström, som inte tycks avta? Det till bristningsgränsen ansträngda skolsystemet kommer inte att klara av det. Ungdomarna säger att de kommit för att gå i skolan. De kostar staten 15 miljarder om året, pengar som skulle kunna användas till att stötta skolor i hemländerna -  för alla barn.  

En efter påstötning i HD publicerad insändare 2015-11-27 

 Maktlös på åskådarplats

Jag sitter på åskådarplats, som jag betalar dyra pengar för. Är det ett drama, en komedi eller  en såpopera som pågår på scenen. Skådespelarna springer om varandra och kommer bara ihåg ett par repliker som de hela tiden upprepar: Vi tar ansvar. Vi är en humanitär stormakt. Vi klarar av det. Vi samarbetar inte med SD. Vilken roll de har i handlingen har de inte en aning om. Den förmodade huvudrollsinnehavaren försöker överrösta de andra och ropar: Jag tar ansvar,  det ska vara ordning och reda men vågar inte ta ett steg framåt.  Han verka rädd. Runt honom flyger gamarna, som vill hacka honom i bitar, om han vågar sätta fram höger fot. Huvudmotståndaren är oskadliggjord, har fastnat med foten i sufflörluckan och vet inte vad hon ska göra för att komma loss.

Vi är många, många i det här landet som tvingas åse detta bisarra skådespel utan att kunna göra något åt det.  Denna maktlöshet är frustrerande och påverkar klimatet i samhället. Många känner inte bara frustration utan oro och vrede. Det kan leda till en farlig utveckling. Och politikerna uppfattar inte att de har det tyngsta ansvaret för vad som nu händer i Sverige. Aldrig någonsin har vi haft politiker, som så markant saknar både ansvarstagande för landet och handlingskraft.

Hur har det blivit så? Har inte vi varit en nation med sans, balans, vett och vilja till beslut. Nu har man fastnat i ett slags krampaktigt försök att hålla fast vid ett närmast socialistiskt godhetsideal att öppna nationens dörr för all världens flyktingar. Självbevarelsedrift, som är flyktingarnas starka drivkraft, saknas fullständigt hos våra politiker och även hos delar av det svenska folket. Vi har skolats in i samförståndslösningar men de hinner man inte uppnå, när det brinner i knutarna. Med fasa tänker jag på hur det skulle gå i en riktig krigssituation. Kommer man att sitta och förhandla, innan man bestämmer sig för att aktivera försvaret. Eller kommer man att lägga sig platt, som man nu gör för invandrarinvasionen. 

Jag kan tänka mig att det finns flera anledningar till denna handlingsförlamning. Sverige har aldrig blivit utsatt för krig under 200 år. Vi har aldrig haft några stora naturkatastrofer. Vi har blivit invaggade i säkerhet sedan barnsben. Dessutom har vi något slags dåligt samvete för att vi med eftergifter mot de krigförande länderna kunde hålla oss utanför andra världskriget. Ett annat skäl kan vara att det är 68-generationens barn som nu sitter i beslutande funktioner inom myndigheter och media och fortsätter att odla en världsfrånvänd bild trots globaliseringen. Man kan också fundera över om den kollektiva barnuppfostran på daghem och förskolor kommer att utmynna i en socialt anpassad individ, som har svårt att fatta egna beslut och ta konflikter.

För bara ett par årtionden sedan var Sverige ett i huvudsak homogent land. Invandrarna som kommit tidigare fick i allmänhet både jobb och bostad. De gjorde inga försök att påtvinga samhället anpassning till sin egen kultur. Vi är dem stort tack skyldiga. Nu har stadsbilden förändrats.  På gatorna ser vi allt fler kvinnor i hijab, även mycket unga flickor. Halalkött serveras i skolmatsalar. Könssegregation förekommer på badhusen. Moskéer med ett socialt och kulturellt utbud för muslimer byggs med bidrag från rika muslimska oljeländer. Utanförskapsområdena växer och tenderar att bli laglösa stater i staten.  När vi svenskar tycker att invandringen blivit för betungande och hotar svenska värderingar och traditioner, anklagas vi för att vara rasister, ett felanvänt ord, som Illustrerar den allmänna begreppsförvirringen i Sverige.  Analysen, sakligheten har försvunnit ur debatten och jag ser med stor oro på att SVT, SR och övriga medier har förlorat förmågan  till objektiv rapportering och i stället ägnar sig åt en känslostyrd journalistik, illustrerad med utvalda bilder, som gynnar reportagets agenda.

Jag vill betona igen att det är politikerna som bär det tyngsta ansvaret för det instabila och förvirrade läget i Sverige. Man har följt det mångkulturella experimentets ledstjärna utan att tänka på konsekvenserna av sina beslut. De har inte förstått att orättvisor skapar spänningar i ett samhälle och bidrar till motsättningar. Mycken undertryckt ilska har samlats i  svenskarnas sinnen med tanke på nästan fri sjuk- och tandvård samt mediciner för asylsökande och illegala,  olika snabbspår till bostäder, utbildning och jobb för flyktingarna, premier för genomgången SFI fast det är en självklarhet att lära sig svenska, hemutrustningslån för flyktingar m m. Det verkar som om våra politiker inte vet någonting om det limbiska systemet och reptilhjärnan. Annars skulle de förstå att också svenskarna både har  rättvisetänkande och revirkänslor.

Nu måste statsministern reagera och regera. Omedelbar gränskontroll. Ingen ska passera utan äkta identitetshandlingar. Utfärdande av tillfälliga uppehållstillstånd för alla - inga gränsfall och svårhanterade undantag. Krav på bostad och försörjning för anhöriginvandring. Övervakning av flyktingar som fått avvisningsbeslut. Inga förmåner för illegala.

Det är hårt, javisst. Men hur ska vi annars få samhällets resurser i form av skatteintäkter och  människligt kapital att räcka till? Hur ska vi skydda vårt samhälle mot främmande, icke kompatibla kulturers inflytande.

Tidigare publicerad på Avpixlat

Äntligen är jag tillbaka efter en ständig kamp mot muskelreumatism och artros. Tyvärr är inte kampen över och pågår ständigt, men man får inte ge upp.

Först vill jag publicera ett par av mina insändare.

Kvinnorna har nyckeln till en bättre integration

De växande utanförskapsområdena i och utanför våra städer har äntligen tvingat upp integrationen på agendan. Men den trevande diskussionen koncentrerar sig huvudsakligen på att få fler människor i arbete. Men det löser inte hela problemet. Kvinnornas  särskilda situation måste uppmärksammas i debatten - som saknas.

Bundenheten till en familjebaserad samhällsordning har i alltför hög grad fått dominera i de invandrartäta stadsdelarna. Få har vågat diskutera denna sida av utanförskapet, ännu mindre föreslå vad som skulle kunna göras för att bryta det. Under tiden växer förorterna och visar tecken på laglöst land. Där ser vi också fler och fler kvinnor med slöja, ja t o m niqab, enligt islams påbud. Man får lätt intrycket att man befinner sig i Mellanöstern. Ca 90 % av dessa kvinnor är arbetslösa. Som svensk kvinna med  makt över sitt eget liv är det bekymmersamt och en tillbakagång för en av kvinnokampens  viktigaste mål : Självförsörjning.

Vad vill och tänker kvinnan bakom slöjan? Bär hon den av egen fri vilja eller på grund av familjens och släktens tryck? Vilka ambitioner har hon med sitt eget liv? Och den för framtiden viktigaste frågan: Hur uppfostrar hon sina barn? Gör hon åtskillnad mellan söner och döttrar? Uppfostrar hon barnen enligt de värderingar, som råder i det svenska samhället eller prioriterar hon sin egen kultur?

Den som flyr från krig och konflikter, flyr inte från sin kultur och religion. Den bär man med sig både i sitt hjärta och sina levnadsvanor.  I ett främmande land tyr man sig till sina landsmän och försöker så gott det går att leva som i hemlandet. Men barnen - kanske födda här - växer upp till rotlösa ungdomar,  som försöker navigera mellan föräldrarnas kultur och det svenska samhällets individualism och frihet.  Så hamnar ungdomarna i ingenmans land. För dem som inte har intresse för studier eller inte kan få ett jobb är det lätt att driva in i kriminalitet och den vägen kunna förverkliga sin dröm - en Mercedes, en BMW, en Audi.  Gänget blir familjen och medlemmarna bröder, som man kan lita på. Ungdomar som söker en andlig dimension, som de inte finner i det svenska samhället, blir lätt ett byte för IS-värvarnas budskap.

För döttrarna kan arvet från den äldre generationens sedvänjor bli mycket begränsande. Deras oskuld måste bevaras. De kan inte gifta sig med den de vill. De bevakas av familjen, inte minst bröderna. Det har även uppdagats att självutsedda sedlighetsväktare opererar i förorterna. En sådan kultur måste bekämpas. 

Att förändra kvinnors situation i dessa områden är den viktigaste insatsen för att motverka segregationen. Genom kvinnors arbete förbättras hela familjens ekonomiska situation och därmed barnens. Kvinnors utbildning, arbete och hälsa är nyckeln till en bättre och mindre konfliktfylld värld.

Men hur når man dessa kvinnor? Det verkar vara tabu att föreslå några åtgärder, som skulle kunna uppfattas som kränkning av invandrarnas kultur. Idag har flera kommuner projekt för kvinnligt företagande i förorterna. Bra initiativ men ännu har ingen samlad utvärdering gjorts. Projekt är och förblir punktvisa insatser. Mest angeläget är att stoppa inflödet till utanförskapsområdena och avskaffa EBO-lagen. Andra åtgärder kan vara att kombinera stödet till invandrarföreningar med krav på program för att öka kvinnors kunskaper på olika områden, att öka informationen om svensk lag, svenska värderingar och kvinnors rättigheter i SFI-undervisningen, att motverka alla former av könsegregation, att ge skolan, vården och socialtjänsten öronmärkta medel för att tidigt våga agera, när barn och ungdomar befinner  sig i farozonen.  

Gunilla Malmgren
Samhällsintresserad medborgare

 Svar till Ghadi Mohammed Ali, som känner sig förtryckt därför att hon bär slöja

Du är fri att bära din hijab i Sverige så mycket du vill, men du kan inte förvänta dig att alla svenskar gillar det. Endast kvinnor inom islam lindar in sitt huvud i en hijab. Islam, som du vet, har många ansikten. Vad ska vi tro, när vi möter en kvinna i huvudduk? Ansträngningarna att passa in islam i en västerländsk sekulär demokrati går mycket långsamt. Det skoningslösa religionskriget mellan sunni och shia i Mellanöstern skapar inte något förtroenden för denna oreformerade religion.

Om något utmärker svenskarna i allmänhet är det kärleken och längtan till naturen. Det manifesteras bl a i  den hävdvunna allemansrätten och i våra djurskyddslagar, i dikten och musiken. Att en kvinna vill snärja in sig i döljande plagg är svårt att förstå i vår kultur. Att känna vinden blåsa genom håret och solen smeka bara ben ger en känsla av frihet och glädje. Hos den libanesiske poeten Kahlil Gibran hittar jag samma tankar i hans verk Profeten: ”Och fastän ni i kläderna söker avskildhetens frihet, skall ni ofta finna att de är en rustning och en boja. Jag önskar att ni kunde möta solen och vinden med mer av er hud och mindre av er klädsel. Ty livets andedräkt är i solens ljus och livets hand är i vinden.”

Gunilla Malmgren

Politikerna har skapat orättvisor

Varför dras Sverige itu? För den som besitter vanligt sunt förnuft är det bara en naturlig följd av den politik som bedrivs. När människor behandlas olika  växer frustrationen och ilskan. Just nu tar det sig uttryck i ett växande politikerförakt, som bör tas på allvar. Det kan mycket väl leda till ökat våld mellan olika grupperingar i samhället.

 Som väl är pensionärerna av det fridsamma slaget. Ingen annan grupp har utsatts för en sådan uppenbar diskriminering som dessa samhällets trotjänare genom den högre s k pensionärsskatten. Den är varken mer eller mindre en skymf, ovärdigt ett land som vill framstå som en humanitär stormakt. Det är inte bara pensionärer som drabbas av den. Det gör också arbetslösa och sjuka. Genom åren har denna merskatt växt till betydande belopp, som kunde använts till eftersatta behov som t ex dyr tandvård. Dessutom höjde socialministern högkostnadsbeloppen på både medicin och läkarvård. De skattesänkningar man skryter med har huvudsakligen gjorts för att dämpa effekten av pensionssystemets broms. I liggande budget blir det än värre för garantipensionärerna. Pensionen kommer att minska och statens stöd till kommunernas hemtjänst blir lägre, vilket kommer att gå ut över de mest behövande pensionärerna. Detta är en skam för en regering.

Det är dags att ta bort pensionärsskatten för gott. Det skulle kosta 7,5 miljarder. I jämförelse med andra budgetposter som t ex invandringen är det en modest summa för rättvisa mot dem som arbetat för försörjning och utbildning av de generationer, som nu sitter vid köttgrytorna. Dessutom finns det ett bortglömt ord som stavas s-p-a-r-a.  Det slängs ut miljoner till höger och vänster, många gånger utan resultatredovisning. Senaste exemplet: 5 miljoner om året i fem år för att öka jämställdheten på universitet och högskolor. Skulle de inte kunna klara det ändå eller uppvisar de samma handlingsförlamning som det politiska etablissemanget.

Orättvisorna ökar. Konkurrensen om arbete, bostäder, vård etc ökar genom den okontrollerade invandringen. Svenska ungdomar och arbetslösa, mindre bemedlade svenskar och handikappade får stå tillbaka för snabbspår, kvoteringar, olika former av  arbetsmarknadsstöd och lägenheter till invandrarna. Om inte politikerna har mod att växla spår och inse att de är valda för att se till att samhällsapparaten fungerar och att landets medborgare känner trygghet och kan lita på de välfärdssystem, som vi har byggt upp.

Arne Linderholm 

Arne skickade in den i sitt namn. Insändarredaktören på HD tyckte att den passade bättre på Opinion/Med andra ord. Arne skickade den dit, men den har inte publicerats där.

Jag kommer här att skriva ned alla de frustrerade, vredgade och ibland förtvivlade tankar som dagens samhällssituation ger upphov till. Det är lönlöst att få in insändare, som t ex beskriver det största hotet mot vårt land - den okontrollerade invandringen av huvudsakligen muslimer.