Dödens ö

Det är mörkt. Det regnar och blåser. Den fruktansvärda tragedin i Norge med hitintills 93 döda tynger mitt hjärta och huvud. Jag har försökt ringa Aud för att tala om att jag känner för henne och Norge, men ingen svarar. Människan är inte att lita på. Hon är ett farligt djur, när hjärnan styrs av ett primitivt beteende. När spärrarna upphört efter den första dödsskjutningen, kan man lika gärna döda tusen. Så fungerar massakrer.
Han kände sig kallad, han var en frälsare, han ville utöva makt. Förmodligen var han fullproppad med anabola steroider. Han hade stängt av alla känslor. Han hade en uppgift som han måste utföra. Han hade en hämnd att utkräva.
Man har sagt på TV att han vill framföra sitt budskap vid häktningsförhandlingarna. Jag tror inte man kommer att tillåta media att närvara. Skall han få göra det vid rättegången? Eftråt, vad händer då? Finns det någonting annat för honom att göra än att försöka ta sitt liv i fängelset.
Man skall inte förbise att vi är biologiska varelser och som sådana revirbevakare. Det är troligt att Anders Behring Breivik så avskydde intrånget av främmande kulturer i Norge och inte tyckte att regeringen tog tillräckligt avstånd från de negativa konsekvenserna av invandringen att hans hjärna invaderades av primitiva känslor, så till den grad att terrorattacken blev en fix idé. Det är också troligt att trots alla vackra ord om gemenskap och sammanhållning, motsättningarna kommer att öka i framtiden.

Tsunamivarning

För tredje året i rad skickade jag in ett bidrag till Helsingborgs Dagblads Sommarnovellen. Tyvärr tilltalade den inte marknadsavdelningen, som väljer ut de noveller, som man vill publicera. Därför lägger jag nu ut den på min blogg. Den är inte något mästerverk - svårt att skriva en novell om ett sådant ämne - men angelägen. Jag tror att marknadsavdelningen tyckte att den var för samhällskritisk. Det skall vara något mer lättsmält i sommarvärmen.

Tsunamivarning
Jorden skälver. Allting skakar. Sirener tjuter, varning för en tsunami. Hur lång tid har människorna på sig? Hinner de undan? De måste springa. Många gamla, kvinnor, barn orkar inte ta sig till högre liggande platser. Snart jagar vattenmassorna dem. Det hörs ett dånande muller, som ökar i styrka. En väldig våg tar allting med sig på sin väg. Hus, bilar, båtar, människor…
Datum 11 mars 2011. Jordbävning kl 14.46 lokal tid. Kl 15.00 tsunamin väller in över kusten. 14 minuter att rädda livet. För tiotusentals människor räckte det inte.

Linda sitter paralyserad framför TV:n. Ser hur flodvågen rullar in över staden och dränker och krossar allt. Ser ett drama, som precis spelats upp. Obevekligt som en dödsdom, som inte går att överklaga. Om och om igen väller flodvågen in över TV-rutan. Den mörka, dånande vågen rullar obönhörligt fram genom staden och lämnar total förödelse efter sig. Någon måste ha tagit sig upp till den översta våningen i ett hus som fortfarande stod och använde kameran i sin mobil? Allt kan ske på ett ögonblick. Man vet inte vad som kommer att hända, när man stiger upp på morgonen. Linda undrar vad människorna gjorde den ödesdigra dagen. En ganska gråmulen och kall morgon med en bitsk vind. Människorna vaknar en helt vanlig dag, äter frukost och gör sig i ordning för att gå till arbetet, skolan, affären, gå ut med hunden. Det är kyligt. Just idag är våren långt borta. Tålamod. Snart är den här och körsbärsträden skall blomma i den vackra dalen i Fukushima. Idag en dag som börjar som alla andra dagar, skall livet förändras på någon minut. Att den stora jordbävningen skall inträffa just idag var det ingen som visste kl 14.45. 14.46 börjar jorden skälva.

De svåra följderna kommer människorna här för alltid att bära med sig genom livet. Förlusterna av nära och kära kommer man inte att glömma, huset som inte längre finns, den sönderslagna båten, som varit fiskarens försörjning och den farliga radioaktiviteten, som strömmar ut från kärnkraftverket i Fukushima. Man trodde att man kunde skydda reaktorerna från stora havsvågor genom att bygga en 5,7 meter hög mur. Ingen förutsåg en tsunamivåg på 14 meter Alla boende inom en radie på två mil måste evakueras och på obestämd tid lämna sina hem. Hur känns det att lämna allting kvar, att lämna sin säng, kläder, böcker, saker som man fäst sig vid, huset, trädgården, marken som man odlar på. Allt nedsmutsat av radioaktivitet.. Tänk om far- eller morföräldrarna, som är gamla och bott där hela sitt liv, vägrar följa med. Och om katten inte syns till och hunden sprungit bort, när man skall ge sig iväg. Och gårdens kreatur. Vad händer med dem?

Nu kommer tårarna i Lindas ögon. Nu orkar hon inte se mer. Hon slår över till en reklamkanal. Det känns så lugnt och tryggt. Här serveras det goda frukostflingor i den glada familjen. Här sveper det nytvättade, glansiga håret över TV-rutan. Här kan man lätt skaffa sig världens mest energisnåla bil i läcker design. Allt är möjligt i reklamens värld. Den är ljus och hoppfull. Som verklighetens egen lockande saga.

Linda ser världens katastrofer genom TV-fönstret. Jordbävning i Kina, på Haiti, orkanen Katrina, förödande tromber i USA, fruktansvärda giftkatastrofer. Själv känner hon sig trygg i ett land, där inga kontinentalplattor rör sig mot varandra. Här skälver inte jorden så det märks. Här sover man lugnt. Visst kan det storma kraftigt, snön vräka ned och elen gå, men inga tusentals döda rapporteras. Människorna här är ovanligt privilegierade för att befinna sig på detta lilla klot i ett kallt och mörkt universum. Här är människorna inlindade i ett välfärdssystem, som de tar för givet. Det finns nog några som oroar sig för hur länge det skall bestå. Men de flesta verkar inte bekymrade. Detta land har ett stort världssamvete och gör sitt bästa för att bistå fattiga och underutvecklade länder. Linda går på gymnasiet och har gjort ett projektarbete om biståndsorganet SIDA.

Alla möjliga tankar drar förbi i Lindas hjärna och hon kan inte låta bli att undra: Hur skulle vi i det här landet klara tragedier som utplånar samhällen och människor? Vad skulle vi göra, då det ofattbara inträffar? Vilka är vi då? Skulle vi uppträda lugnt och rationellt? Eller skulle ett civiliserat uppträdande rinna av oss? Skulle vi kämpa hänsynslöst för den egna överlevnaden? Eller gripas av panik och inte veta vad man skall göra eller vart man skall ta vägen? Skulle vi dela med oss, vara solidariska, hjälpas åt att bygga upp det som är förstört? Eller skulle vi hänsynslöst plundra för att klara oss själva eller kanske utnyttja situationen för att göra affärer? Sådana tankar snurrar runt i Lindas huvud. Hon tror inte egentligen att vi är så annorlunda.

Middagen är klar, ropar pappa, som oftast står för matlagningen i familjen. Den står på bordet nu och den blir inte så god, om ni inte kommer med detsamma. Linda är på plats. Hon ser ledsen och allvarlig ut.
- Vad är det med dig, säger mamma. Mår du inte riktigt bra? Har det inte gått bra i skolan idag?
- Jag tycker det är för otäckt, det som hänt i Japan. Efter jordskalvet kom sådana jättevågor, som rullade fram och förstörde allt. Husen slogs i spillror och bilar dansade omkring som små leksaker. Fanns det människor, som kunde rädda sig?
- Ja, en del lyckades nog ta sig upp dit inte vattnet nådde. Men deras hus förstördes och många måste nu bo i tältläger och det verkar inte vara särskilt varmt och behagligt, när man ser reportagen på TV. Stackars människor, säger mamma.
- Japanerna är ett tålmodigt släkte. Jag är säker på att de klarar den här tragedin bättre än något annat folk. De har en förmåga att finna sig i sitt öde och offra sig för sitt land. Tänk på kamikazepiloterna under andra världskriget.
- Pappa, vad var det för piloter, frågar Jonas.
- Det var själmordspiloter, som flög plan fullastade med bomber rakt in i amerikanska krigsfartyg
- Det värsta som hände Japan under andra världskriget var atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki och nu strömmar det radioaktivitet ut från deras egna kärnkraftverk. Det är förfärligt. Mamma höjer rösten. Ingen kan bo nära kärnkraftverket på många år. Människorna har tvingats lämna allt, både ägodelar och djur.
- Kommer det att hända något med våra kärnkraftverk, undrar Sofia. Jag kommer i alla fall aldrig, aldrig att lämna Loffe, den lilla hamstern som rasslar runt i sitt motionshjul.
- Och jag åker inte utan våran Rufus, säger Jonas bestämt och klappar hunden som smugit sig in under bordet.

Linda har känt sig skoltrött på sista tiden. Ingenting i skolan engagerar henne just nu. Hon bryr sig inte om koloniernas frigörelse i Afrika. Hon längtar bara till sommarlovet. Där framme står läraren och säger att det är dags att ägna sista delen av terminen åt miljön.
Ni kan välja mellan att arbeta med fyra olika områden: Den biologiska mångfaldens betydelse för människans överlevnad - Vad innebär växthuseffekten för jordens klimatsystem - Miljöförstöringens konsekvenser på det lokala planet - Orsaker och långtgående följder av naturkatastrofer.

Linda tvekar. Alla ämnena är lika viktiga. Vilket skall hon välja? Det är tröttsamt att sitta framför datorn och söka information. Ganska många timmar har det blivit, om man räknar in alla chatten med kompisarna. Linda känner att hon behöver luft och kallar på Rufus, som genast är beredd med kopplet i munnen. Med honom vid sin sida är hon aldrig rädd. Det är ännu ljust och det är ett tecken på vårens antågande. Linda tycker om att gå längs stranden och se hur havet läppjar på stenarna i vattenbrynet. Hur underbar naturen är! Förstör vi den, går vi under. Linda tycker det är tråkigt att stranden på flera ställen är nedskräpad av någons sista måltid. I stället vänder hon blickarna ut mot havet. På staketet utmed den långa bryggan sitter måsarna i rad. När hon och Rufus närmar sig, lyfter de med flaxande vingar. Då får Linda se något som skär henne i hjärtat. En av fåglarna har svårare att flyga än de andra. Det ena benet är fastklämt i en ölburk, som den inte kan befria sig från. Den kommer med möda upp i luften och flyger lågt över vattnet och snart kan hon inte se den längre. Hur länge kommer den att kunna hålla sig vid liv? För Linda är synen av den stackars kämpande fågeln, ackompanjerad av måsarnas skri, som om naturen skickade ut sin egen desperata tsunamivarning.

Wien - drömmarnas stad?

Äntligen var vi i Wien - en stad som jag tyckte att jag borde se. Tyvärr kommer jag nog inte att ranka den som mina drömmars stad, även om jag förmodligen är orättvis i min bedömning efter så kort tid. Monumentala byggnader, ingen Donau var det första vi upplevde på stadsrundturen. Wien måste ha varit en enda byggarbetsplats på 1800-talet. Men musik finns det överallt i konsertsalarna. Vilket utbud! Lätt att köpa biljett ute på sta´n av försäljare i Mozartkostymer. Och så många konstmuséer, värda att besöka. Och så många geniers hem, som också lockade. Det får vänta till en annan gång - om det blir en sådan. Som förstagångsturist ville vi bekanta oss med det allmänt kända Wien - Schönbrunn, Pratern med Riesenrad, en Heurige i Grinzing, Wienerschnitsel och Sachertårta, Hundertwasser-huset, wienervalser i Kursalon, utflykt på Donau.

På min lilla miniknä skrev jag reseberättelse.

Resan till Wien

Första dagen lördag 14 maj

Sover oroligt. Vaknar utan väckarklockans hjälp redan 4.30. Arne lagar gröt, som står på bordet kl 5. Taxin hämtar 6.15. Vi är i god tid. Bussen kommer inte förrän 6.50.

Det går fort till bussterminalen i Malmö och strax efter åtta är vi på väg i en blå Fågeltoftabuss med Johan som chaufför och Gabriella som guide. Den här gången skall vi ta färjan från Gedser till Rostock. Den tar ca en och en halv timma. Vi hittar ett par bra fåtöljer och tar fram våra baquetter med skinka och ost. Skönt att slippa stå i matkö.

Färden går genom forna Östtyskland. Platt och enformigt. Stannar för kaffe och WC-besök. Känns lite varmare, men himlen är grå. Vid nästa kissestopp regnar det. När vi närmar oss Jena, där vi skall övernatta, böljar landskapet i mjuka kullar. Vi bor på Max Hotel i utkanten av Jena. Öststatstidens grå betongbunkrar har lättast upp med färger på fasaderna. Jena är en gammal stad med universitet, men det får vi inte se något av. Här tillverkas Carl Zeiss´ kameralinser. Vi tror vi har bott på hotellet, en gång förut, när vi åkte till Gardasjön. Det har en så trevlig matsal. Rummet, särskilt badrummet, var OK.

Andra dagen söndag den 15 maj

Väckning kl 6.30. Avresa kl 7.45. Beräknad ankomst till Wien kl 18.00. Jag roar mig som vanligt med musik. Lyssnar på Van Morrison. Blev lovade fläskfilé med ostsås till lunch. Tyvärr var det en hård fläskskiva och en fullständigt smaklös sås för 11 euro. Eftermiddagskaffet avstod vi ifrån. Det som kokas i bussen är inte gott. Vår chaufför höll tiden till Wien. Hotel President låg på Wallgasse mitt emot Raimund-Theater. Liten reception men stort och fint rum med två fåtöljer.

Kl 19 körde bussen oss till Grinzing och en Heurige. Där serverades vitt vin, fläsk, korvar och surkål till wienermusik på dragspel och fiol. Meningen var att vi skulle kunna ta en svängom, men det fanns inte plats mellan bänkarna. Arne och jag lyckades dock ta några valssteg till applåder. Jag tyckte inte om vinet och drack mest vatten, men Arne blev ganska glad i hågen.

Tredje dagen måndag 16 maj

Stadsrundtur i innerstaden som ståtade med storvulna byggnader; museer, parlament, Habsburgarnas kungaborg Hofburg, Nationalbiblioteket, Spanska ridskolan, Augustinerkyrkan med Habsburgarnas begravda hjärtan, Stefansdomen. En äkta wienerschnitsel, stor som elefantöron, fick vi för 14 euro i Augustinerkeller. Därefter åkte vi till Schönbrunn, som inte ligger utanför Wien som jag trodde, utan numera i själva Wien. Detta jättepalats var kejsarfamiljens sommarstuga. Vi fick se 22 rum, som tävlade med Versailles. Äkta guldet glänste i väggarnas utsmyckningar. Efter visningen tänkte vi promenera i parken, men våra fötter orkade inte gå över grusplanerna. Vi satte oss på ett café vid ingången. Jag beställde två klein brauner, viket var ett misstag. Kaffet kom i koppar små som moccakoppar. Min jordgubbsbakelse ville Arne förstås smaka på.

Kl 18.00 var vi hemma på hotellet. Vi hade nu smält wienerschnitseln och måste hitta någonstans att äta. På gatan låg en liten italiensk restaurang. Vi beställde carbonara. Den var jättegod. Vi fick också två enorma salladstallrikar. Jag ville ha tiramisu till efterrätt. Aldrig förr har jag fått en sådan gigantisk tiramisu. Arne var tvungen att hjälpa mig äta upp den. Efteråt mådde jag inte så bra. Det gjorde att jag inte hade minsta lust att smaka Sachertårta nästa dag. Vi tog båda två samarin, innan vi gick till sängs.

Fjärde dagen tisdag den 17 maj

Det var en upplevelse att se Hundertwasserhuset. Det hade tagit lång tid att ta sig dit på egen hand, så vi tackade för att huset var med på utflykten. Köpte paraply med målningar av Gustav Klimt. Nästa stopp var Pratern och Hjulet Riesenrad, berömt för scenen i filmen Tredje mannen. Jag hade varit tveksam till att åka runt så högt upp, men det visade sig vara en stadig tågkupé, som gick mycket sakta. Jag blev helt entusiastisk över utsikten och hade gärna gjort om det. Vi ville inte gå på marknaden Nachmarkt utan hellre besöka museet Albertina på egen hand. Vi sa farväl till Gabriella och orienterade oss mot museikvarteren och vidare genom Burggarten fram till Albertina. Men först måste jag ha lunch. Vid Albertina låg en restaurang i ett palmhus. Man kunde sitta både ute och inne. Vi valde palminteriören och beställd kycklingfilé med äggnudlar. Mycket rent, serviceinriktat och snabbt. Sedan åkte vi rulltrappa upp till museet. Inträdet för seniorer var 8 euro. Först såg vi den temporära utställningen med gruppen Der blaue Reiter med konstnärerna Kandinsky, Klee m fl. I blåa, ganska mörka rum hängde ett överväldigande antal verk. Efteråt ville vi också se den permanenta samlingen med verk av alla de fantastiska målarna från impressionisterna och framåt. Det var en imponerande samling. men tyvärr började jag bli riktigt ordentligt trött. Vi tog trapporna ned till gatunivån och satte oss på första bästa café och beställd cappucino. Efter stunds vila gick vi mot Stefansdomen. När vi såg en taxi frestades vi att ta den. Kördes av en turk. Kostade bara 9 euro. Hemma på hotellet la vi oss att vila inför kvällens konsert på Kursalon.

Vilken besvikelse. Det var en s k salongskonsert i nedre salen. Vi satt tätt packade på guldstolar av plast. Orkestern bestod av ca tolv män och kvinnor. Ingen dirigent. Av dansparet syntes bara huvuden och armar och ett och annat lyft. Det spelades förstår Strauss och lite Mozart bl a Eine kleine Nachtmusik. Det sjöngs bl a ur Zigenarbaronen. Avslutades med An der schönen blauen Donau, Radetskymarschen och temat ur Tredje mannen. Festligast var ett glas mousserande vin på terrassen utanför den fasadupplysta byggnaden i den milda, varma kvällen med en palm avtecknande sig mot kvällshimlen. O, vilken turistfälla!

Femte dagen onsdag den 18 maj

Strålande sol! Nu åker vi med vår buss till Krems för att stiga ombord på en flodbuss som skall ta oss igenom Vachaudalen, en av de vackraste sträckorna utmed Donau. Tillsammans med ett glatt tyskt gäng med roliga sjömansmössar och japaner av alla storlekar glider vi fram i lugnt tempo på floden, som här och där faktiskt är lite blåaktig. Vårt trevliga norska ressällskap Aud överraskar oss med glass. I Spitz går vi i land. Det är ett idylliskt och charmigt samhälle. Till lunch får vi en speciell Vachaurätt. Den liknar och smakar som en kokt rund fläskkorv. Serveras med potatispuré och surkål. Därefter besöker vi en vingård i byn, ett s k vinotek. Man odlar rieslingsdruvan, men rieslingsvinet är inte lika gott som det tyska, tyckte vi. Däremot smakade ett väl lagrat sött vin mycket bra. Det köpte vi. Den bastanta vingårdsägarinnan berättade att man levererade vin till Charles och Camilla i England.

Hemma efter utflykten tog vi det lugnt och vilade. Tyvärr var vi inte i form att åka till innerstaden och Leopoldmuséet. Vi packade och sedan gick vi ut för att leta restaurang. Vi fann en biergarten, där vi slog oss ner och beställde gratinerad sparris med skinka. Mycket god. Ölet gott. Kvällen mild och varm.

Sjätte dagen torsdag den 19 maj

Tidig start som vanligt. Vi satt på ”första bänk”. Mycket obekvämt. Ingen plats för benen. Solsken och varmt. Landskapet parklikt böljande med lysande gula rapsfält. Överraskning att få se Prag från Stahov, en stadsdel på en höjd ovanför Prag med utsikt över staden. Här kunde vi också välja en typisk rätt för landet. Det var köttskivor med brödknödel och lingon. Jag tyckte det var riktigt gott. Efter lunchen fick vi god tid på oss att beundra utsikten i det härliga solskenet.

Mycket trötta kom vi fram till Ramadahotellet i Schwartzheide ”svarta heden”. Hotellet ingen höjdare. Vi fick ett rökrum. Har aldrig hänt förut på Scandoramaresor. Förmodligen därför att det var trångt på hotellet, eftersom Ölvemarks Wienresa med Donaukryssning också var där. Ville bjuda den trevliga norskan Aud på cappucino, men vi gick i stället på promenad – även om den blev ganska kort.

Sjunde dagen fredag den 20 maj

Nu tidigare uppstigning och avresa. Lite gråare väder och en och annan regndroppe. Redan vid tolvtiden är vi framme i Rostock. Vi äter lunch i en mysig restaurang, som varit ett bryggeri. Vårt bordsällskap är två damer från Karlskrona. En av dem var älgjägare. Även den andra lilla söta damen kunde skjuta. Efter lunchen hade vi tid att se på och ta fotografier av segelfartyg, som låg vid kajen. Klockan 15 skall färjan till Gedser avgå. Vi får vänta länge på kajen. Ombord går tiden ganska fort. Vi kissar, dricker kaffe, handlar bl a en flaska vitt vin Piesporter Michelsberg för otroliga 19 euro. Kommer jag att hinna avsluta min reseberättelse? Stöter på guiden från Italienresan till Peschiera. Två timmar genom Danmark. Vi fyller i utvärderingen och ger Gabriella och Johan bra betyg. Anslutningsbussen går i tid och vi är hemma vid niotiden. Inga tidningar från de tre sista dagarna. Underligt. Gåtan får sin lösning nästa dag. Helle har tappat bort min nyckel, men den dök upp på ett oväntat ställe några dagar senare.