Vad har det blivit av "flyktingbarnen"?

Helsingborgs Dagblad hade söndagen 8/10 ett reportage om Morteza och Arvin Akbari, ensamkommande bröder från Afghanistan, som efter 5 år är klara med sin gymnasieutbildning och kan gå vidare till högskolan. Det är ambitiöst och det är bara att lyckönska dem till en förhoppningsvis ljus framtid i Sverige.

Även om det då och då förekommer positiva reportage om en lyckad start för de ensamkommande ungdomarna, finns det inte någon studie om dessa ungdomars etablering i det svenska samhället. När vi investerar miljarder i detta flyktingprojekt, anser jag att det är rimligt att vi också tar reda på hur det har gått för ungdomarna och om de är en tillgång för Sverige eller om de fortfarande belastar välfärdssystemen.

Jag skriver detta efter att ha tagit del av en nedslående granskning som Radio Sweden har gjort med hjälp av Skolinspektionen. Den konstaterar att "de elever som är tolv år eller äldre har små chanser att ta sig igenom gymnasiet". Det beror främst på att inlärning av ett nytt språk är svårare i tolvårsåldern och uppåt och att det stöd som behövs inte är tillräckligt. Av de elever - inte bara ensamkommande - som invandrat efter de fyllt 12 år, var det knappt en fjärdedel som gick ut gymnasiet med behörighet att söka till högskolan.  Många slutade i förtid. Sex år efter gymnasiet var det också färre av dem som fått jobb, vilket resulterade att de (21 %) blev så kallade UVAS, unga som varken arbetar eller studerar. Detta bäddar för ett långvarigt utanförskap, som  skadar både samhällsekonomin och landets sammanhållning.

När nu ett ökande andel unga, främst pojkar, kommer till Sverige bör vi kanske ha ett mera realistiskt synsätt på denna migration. Att utan reservation ge dem permanent uppehållstillstånd är att dra undan den morot, som kan sporra dem att bli så bra på svenska att de kan klara gymnasiet.

Ett bekymmer med denna invandring är att det huvudsakligen kommer pojkar, fastän det är ännu mer motiverat att flickor får skydd. Detta stadigt växande tillskott till befolkningsökningen kan bli problematisk, eftersom det är unga män i puberteten, som kanske t o m anses giftasvuxna i sina hemländer. Det är knappast troligt att de där betraktas som barn. Denna svåra, farliga och dyra resa som föräldrarna utsätter dem för, har i många fall en baktanke att med permanent uppehållstillstånd i Sverige kan familjen återförenas. Så har också skett i många fall.  Den andra sidan av myntet är att många ungdomar mister livet under flykten.

Politikerna måste genast göra något åt denna av smugglare iscensatta flyktingström, som inte tycks avta? Det till bristningsgränsen ansträngda skolsystemet kommer inte att klara av det. Ungdomarna säger att de kommit för att gå i skolan. De kostar staten 15 miljarder om året, pengar som skulle kunna användas till att stötta skolor i hemländerna -  för alla barn.  

En efter påstötning i HD publicerad insändare 2015-11-27 

 Maktlös på åskådarplats

Jag sitter på åskådarplats, som jag betalar dyra pengar för. Är det ett drama, en komedi eller  en såpopera som pågår på scenen. Skådespelarna springer om varandra och kommer bara ihåg ett par repliker som de hela tiden upprepar: Vi tar ansvar. Vi är en humanitär stormakt. Vi klarar av det. Vi samarbetar inte med SD. Vilken roll de har i handlingen har de inte en aning om. Den förmodade huvudrollsinnehavaren försöker överrösta de andra och ropar: Jag tar ansvar,  det ska vara ordning och reda men vågar inte ta ett steg framåt.  Han verka rädd. Runt honom flyger gamarna, som vill hacka honom i bitar, om han vågar sätta fram höger fot. Huvudmotståndaren är oskadliggjord, har fastnat med foten i sufflörluckan och vet inte vad hon ska göra för att komma loss.

Vi är många, många i det här landet som tvingas åse detta bisarra skådespel utan att kunna göra något åt det.  Denna maktlöshet är frustrerande och påverkar klimatet i samhället. Många känner inte bara frustration utan oro och vrede. Det kan leda till en farlig utveckling. Och politikerna uppfattar inte att de har det tyngsta ansvaret för vad som nu händer i Sverige. Aldrig någonsin har vi haft politiker, som så markant saknar både ansvarstagande för landet och handlingskraft.

Hur har det blivit så? Har inte vi varit en nation med sans, balans, vett och vilja till beslut. Nu har man fastnat i ett slags krampaktigt försök att hålla fast vid ett närmast socialistiskt godhetsideal att öppna nationens dörr för all världens flyktingar. Självbevarelsedrift, som är flyktingarnas starka drivkraft, saknas fullständigt hos våra politiker och även hos delar av det svenska folket. Vi har skolats in i samförståndslösningar men de hinner man inte uppnå, när det brinner i knutarna. Med fasa tänker jag på hur det skulle gå i en riktig krigssituation. Kommer man att sitta och förhandla, innan man bestämmer sig för att aktivera försvaret. Eller kommer man att lägga sig platt, som man nu gör för invandrarinvasionen. 

Jag kan tänka mig att det finns flera anledningar till denna handlingsförlamning. Sverige har aldrig blivit utsatt för krig under 200 år. Vi har aldrig haft några stora naturkatastrofer. Vi har blivit invaggade i säkerhet sedan barnsben. Dessutom har vi något slags dåligt samvete för att vi med eftergifter mot de krigförande länderna kunde hålla oss utanför andra världskriget. Ett annat skäl kan vara att det är 68-generationens barn som nu sitter i beslutande funktioner inom myndigheter och media och fortsätter att odla en världsfrånvänd bild trots globaliseringen. Man kan också fundera över om den kollektiva barnuppfostran på daghem och förskolor kommer att utmynna i en socialt anpassad individ, som har svårt att fatta egna beslut och ta konflikter.

För bara ett par årtionden sedan var Sverige ett i huvudsak homogent land. Invandrarna som kommit tidigare fick i allmänhet både jobb och bostad. De gjorde inga försök att påtvinga samhället anpassning till sin egen kultur. Vi är dem stort tack skyldiga. Nu har stadsbilden förändrats.  På gatorna ser vi allt fler kvinnor i hijab, även mycket unga flickor. Halalkött serveras i skolmatsalar. Könssegregation förekommer på badhusen. Moskéer med ett socialt och kulturellt utbud för muslimer byggs med bidrag från rika muslimska oljeländer. Utanförskapsområdena växer och tenderar att bli laglösa stater i staten.  När vi svenskar tycker att invandringen blivit för betungande och hotar svenska värderingar och traditioner, anklagas vi för att vara rasister, ett felanvänt ord, som Illustrerar den allmänna begreppsförvirringen i Sverige.  Analysen, sakligheten har försvunnit ur debatten och jag ser med stor oro på att SVT, SR och övriga medier har förlorat förmågan  till objektiv rapportering och i stället ägnar sig åt en känslostyrd journalistik, illustrerad med utvalda bilder, som gynnar reportagets agenda.

Jag vill betona igen att det är politikerna som bär det tyngsta ansvaret för det instabila och förvirrade läget i Sverige. Man har följt det mångkulturella experimentets ledstjärna utan att tänka på konsekvenserna av sina beslut. De har inte förstått att orättvisor skapar spänningar i ett samhälle och bidrar till motsättningar. Mycken undertryckt ilska har samlats i  svenskarnas sinnen med tanke på nästan fri sjuk- och tandvård samt mediciner för asylsökande och illegala,  olika snabbspår till bostäder, utbildning och jobb för flyktingarna, premier för genomgången SFI fast det är en självklarhet att lära sig svenska, hemutrustningslån för flyktingar m m. Det verkar som om våra politiker inte vet någonting om det limbiska systemet och reptilhjärnan. Annars skulle de förstå att också svenskarna både har  rättvisetänkande och revirkänslor.

Nu måste statsministern reagera och regera. Omedelbar gränskontroll. Ingen ska passera utan äkta identitetshandlingar. Utfärdande av tillfälliga uppehållstillstånd för alla - inga gränsfall och svårhanterade undantag. Krav på bostad och försörjning för anhöriginvandring. Övervakning av flyktingar som fått avvisningsbeslut. Inga förmåner för illegala.

Det är hårt, javisst. Men hur ska vi annars få samhällets resurser i form av skatteintäkter och  människligt kapital att räcka till? Hur ska vi skydda vårt samhälle mot främmande, icke kompatibla kulturers inflytande.

Tidigare publicerad på Avpixlat