Det öppna demokratiska samhälle som vi har byggt är sårbart. Våra politiker säger sig värna om det, men vet de egentligen hur. Förmodligen tycker de att det är tillräckligt att de säger att de stöder öppenhet och demokrati. Därmed kan de intala sig själva och svenska folket att öppenheten är en självklar del av det svenska samhället, som gör oss immuna mot yttre påverkan. För att vi skall kunna försvara det, måste vi veta var hoten finns. Vi måste kunna identifiera både uppenbara hotbilder men också sådana smygande förändringar, som på sikt kan skapa konflikter mellan olika befolkningsgrupper och försvåra förvaltningen av vårt gemensamma värdesystem.
För de allra flesta människor i vårt land är öppenhet lika med friheten att uttrycka sina tankar, åsikter och känslor i ord, bild, musik etc. Yttrandefriheten är den luft demokratin behöver för att andas. Demokratin är en ömtålig konstruktion, som kan utnyttjas till dess motsats. Både historien och nutiden visar detta. Demokrati förutsätter upplysta, engagerade och ansvarskännande medborgare.
Vi i väst är naiva att tro att vi kan implementera demokrati med vapenmakt i länder, där en stor del av befolkningen är analfabeter, där deras samhällen domineras av uråldriga stamkulturer och religiösa lagar och där ett demokratiskt partiväsen saknas. Vi är också oförberedda på hur vårt samhälle påverkas av den stora migrationen från främst muslimska länder, där demokrati inte är en del av kulturen. Islamistisk terror, som kan slå till när och var som helst, gör människor otrygga och minskar tilliten mellan människor. Medierna pålägger sig självcensur, en oåtkomlig form av censur, som på många sätt är värre än den statskontrollerade. Det har redan börjat märkas. Inte minst i riksdagsdebatter och medier utesluter en trevande försiktighet eller t o m rädslan för hot och våld en genomlysande kritik av politisk islam i Sverige.
För att möta detta hot mot demokratins fundament måste vi ha mod att försvara yttrandefriheten Vi behöver politiker, medier och medborgare, som har detta mod. Vi måste ha en ledning för landet som klart uttalar att vi aldrig kommer att dagtinga om yttrandefriheten. Vi måste ha en effektiv statsledning som ser till att vitala samhällsfunktioner skyddas och ett SÄPO som har tillräcklig kompetens och verktyg att uppdaga hot mot medborgarna. Vi måste allvarligt fundera på hur vi skall kunna bryta den sociala isoleringen med hög arbetslöshet i storstadsområdenas enklaver. Kan vi möjligen också hoppas på att de muslimska församlingarna identifierar medlemmar, som har utvecklat ett våldsbenäget islamistiskt tankemönster? Det kommer att visa sig om solidariteten är större med det svenska samhället än med den muslimska gemenskapen Ummah.
Terrorhoten har påverkat också vårt land, men även den växande muslimska befolkningsgruppen har inneburit en smygande förändring av samhällsklimatet, som man i nuläget kanske inte märker men som tenderar att på sikt utmana jämlikhet och öppenhet. Under islams påverkan har religionerna blivit mer offentliga än privata. Även svenska kyrkan vill nu ta på sig en mer politiskt aktiv roll. Många muslimska kvinnor visar med huvudduk sin religiösa tro. Det finns muslimska män som undviker ögonkontakt och handskakning med det motsatta könet, något som är oerhört kränkande för svenska kvinnor. Rädslan för kroppsberöring och krav på segregation av könen är utmanande och främmande för vår syn på umgänget människor emellan. Att som troende muslim i skydd av religionsfrihet och demokrati kräva könsapartheid är helt enkelt att våldföra sig på vår kultur och ett hot mot kvinnors delaktighet i samhället. Detta borde kraftfullt motverkas av hela samhället. Tyvärr ser vi nu exempel på att badhus i Sverige erbjuder särskilda tider för muslimska kvinnor.
Affärsinnehavare av muslimsk tro vill varken hantera eller sälja fläskkött till svenska kunder men väl halalslaktat kött till trosfränder, fastän halalslakt upprör många svenskar och än så länge är förbjuden, om inte djuret bedövas först. Det är förståeligt att muslimer vill ha egna bönehus – moskéer. Men de nöjer sig inte med det. De vill bygga kulturcentra runt moskéerna med bibliotek och annan samhällsservice. Delar av den svenska kyrkan anser att vi skall hålla dörrarna öppna. Det menar i alla fall Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, som välkomnat en muslimsk falang i sin organisation. Förbundsstyrelsen har godkänt ett muslimskt manifest, till en del identiskt med broderskapsrörelsens eget, men med den skillnaden att ”olikheter på grund av sexuell läggning” utelämnats. Enligt Islam skall den som är homosexuell straffas (sura 4:16), vilket strider mot svensk lag. Dessutom innehåller manifestet det som socialdemokratiska muslimer strävar efter att uppnå; bygga moskéer, få halalmat i skolan, på konferenser och utbildningar, få förståelse för önskemål om ledighet för fredagsbön och religiösa högtider, självklar rätt att bli bemött med eller utan slöja.
Den muslimska deklarationen om mänskliga rättigheter (Kairo-deklarationen) är underställd sharialagen. På den Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs hemsida står det:” Islam är tro och regler. För att man skall vara muslim måste man tro på båda delar, dvs tron och Sharia.” Det börjar bli dags för ett klarläggande. Strävar ortodoxa muslimer efter rätten att tillämpa sharialagar t ex på familjerättens område här i Sverige? Eller är vi på väg dithän att svenskt rättsväsen redan tar hänsyn till sharialagstiftningen? Vem äger muslimernas solidaritet? Det öppna demokratiska svenska samhället eller den muslimska gemenskapen Ummah, kallad Nation och styrd av sharialagar? Och vad menar muslimer med ”Svensk Islam”?
Muslimer företräds i dag av flera olika organisationer med det gemensamma målet att bevara den muslimska identiteten och skapa utrymme i samhället för muslimsk praktik. Det är svårt att förstå hur detta kan främja integrationen. I stället lägger det grunden till uppkomsten av parallellsamhällen. I både Storbritannien och USA finns muslimska enklaver som praktiserar sharialagar. Våra politiker måste inse att det vi strävat efter i vårt samhälle – yttrandefrihet, demokratiska rättigheter, jämställdhet mellan könen - bygger på och hålls samman av en gemensam kollektiv identitet. Den håller långsamt på att erodera. Därför måste de och medierna ärligt våga diskutera både uppenbara och smygande hot mot det öppna demokratiska samhället.
