Ingen insändare för Helsingborgs Dagblad

För ca 3 veckor sedan skickade jag nedanstående insändare till Min mening i Helsingborgs Dagblad. Den har inte kommit in. Tydligen tilltalade den inte redaktören. Kan det ha berott på att den nämner ej redovisade samhällskostnader som t ex EU-anpassningen och invandringen? Eller var den bara inte tillräckligt lokal och för aggresiv mot våra politiker?

Slöseri med skatter underminerar välfärdsstaten

Svensken kan knappast ta ett steg utan att betala skatt. Hemma betalar vi inte bara skatt på elen (36,25/ kWh) utan t o m moms på skatten. På alla tjänster och varor vi köper är det moms. Vissa varor som alkohol, tobak, bensin och energi omfattas av ännu högre moms. Dessutom läggs moms på momsen. Bara Ungern har högre moms än vi.
Bensinpriset är ett paradexempel på skatt på skatt. Först betalas moms på produkten bensin. Sedan beläggs denna summa med energiskatt och koldioxidskatt och för att runda av det hela läggs moms på den samlade skatten. 2011 utgjorde skatten 57,09 % av bensinpriset. Naturligtvis har vi sedan en vägtrafikskatt, som försvinner in i skatteverkets törstiga strupe.
Arbetsgivaravgiften (31,42 %) som arbetsgivaren betalar ovanpå den anställdes lön för det sociala trygghetssystemet innehåller också en allmän löneavgift på 9,21 %. Det är i praktiken en skatt, som kom till 1995 för att hjälpa till att betala medlemsavgiften till EU.
Den direkta inkomstskatten, som även om den sänkts för löntagare, är hög i internationell jämförelse och allra högst relativt sätt för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Vi har efter Danmark, som nyligen gick förbi oss, världens högsta skattetryck. Då borde vi ha världens bästa samhällsservice. Ja, som skattebetalare borde vi faktiskt kräva det,

Vad beror det på att sjukvården, omsorgen, skolan, kollektivtrafiken, polisorganisationen etc. inte fungerar tillfredsställande? Det är dessa frågor våra politiker bör besvara i stället för att föreslå nya skattehöjningar. Som hoppfulla marknadsliberaler inkl socialdemokraterna trodde de att betalade man privata företag för att utföra samhällstjänster, så skulle servicen bli effektivare, bättre och billigare. Man kunde inte föreställa sig att det fanns stora koncerner inom vård och skola, som var redo för bytet på en säker skattefinansierad miljardmarknad. Nu är det dags att ta ett steg tillbaka och granska den egna verksamhetens resultat i förhållande till satsade skattekronor.
Stat och kommun skall inte förväxlas med privata bolag. Skatteinkomsterna är medborgarnas pengar och de bör förvaltas så att varenda krona kan motiveras. Osäkra investeringar, högavlönade befattningar utan den privata sektorns risktagande, undermåliga avtal med privata aktörer, dåligt underbyggda projekt, tunga administrativa överbyggnader med flera nivåer till beslut, överdrivet anlitande av konsulter, utbildningar och konferenser som kan ifrågasättas. Listan kan göras lång. Dessutom finns kostnader, som är svåra att redovisa men som belastar samhällsekonomin. Vad kostar t ex ungdomsarbetslösheten, misstagen inom sjukvården, tekniska felinvesteringar, stillastående tåg, EU-anpassning (utöver medlemsavgiften), invandringen etc.?

Vårt välfärdssamhälle är helt beroende av medborgarnas förmåga och vilja att betala skatt. Undermineras denna vilja medan den svarta marknaden växer är samhället på glid. Det är därför viktigt att skatterna är rättvisa, välmotiverade och tjänar de behov som medborgarna har.





.

Vilsna elever i en konsthall

I fredags besökte vi Konsthallen i Klippan. Här pågick en utställning med Jacques Zadigs stora målningar med framför allt motiv från den grekiska mytologin. Samtidigt med oss strövade en hel skolklass in. Ungarna kunde kanske vara ca 10 år gamla. De gick omkring på måfå, tittade på en och annan av tavlorna, hängde vid bordet med recensioner, ingen lärare i sikte. Jag frågade om de fått någon uppgift, om de skulle berätta om tavlorna de såg, men de skakade på huvudet. Här på väggarna hängde självlysande bilder av mytologiska gestalter, som utgjorde en fantastisk möjlighet för en lärare att berätta om. Jag frågade om de visste vem mannen med de solbeslyste vingarna var. Nej, det visste de inte. Jag förklarade att hans namn var Ikaros och att han flög för nära solen så att vaxet, som fäste vingarna, smälte och han föll i havet. Min pedagogiska lust vaknade och jag hade gärna berättat mera.
Då kom tjejen som var fröken. Jag frågade henne om hon visste vem Ikaros var. Nej, ingen aning. Jag och min man häpnade. Kan dagens lärare ingenting om de stora mytologiska gestalterna i vår kulturtradition, som vi kan lära av också i vår tid. Vi kände oss oändligt sorgsna och undrade om Björklund verkligen kunnat förbättra den svenska skolan. Vi lär ut andra nyttiga saker, avslutade lärarinnan.

Den blå soffan

Jag hade bestämt mig för att köpa en ny soffa. I två dagar körde vi runt till alla möbelaffärer i nordvästskåne. Olssons i Hasslarp, Europamöbler, Möbelkompaniet i Åstorp, Härliga hem, Ekeby möbelaffär, Mio och IKEA. Men ingenstans sa det klick. Antingen nådde inte mina fötter ned till golvet eller halvlåg jag i soffan. Dessutom var de flesta grå eller beiga. Nästan alla såg lika tråkiga ut, men jag kunde få vilken klädsel som helst, sa försäljaren. Jag fick se olika tygprover men den blå färgen som jag tänkt mig fanns inte. Projektet låg nere.
En lördag förmiddag fick vi för oss att besöka Erikshjälpens nya loppis i Helsingborg. Och där stod den blå soffan och väntade på mig. Vi provsatte den. Passade oss perfekt. Jag köpte den på stubben för 550 kronor. Den levererades på måndagen. Tyvärr ville mannarna inte ta med min gamla soffa, som nu degraderades till garaget i väntan på att vi skall hyra släp. Aldrig trodde jag att jag skulle köpa en soffa på loppis!

I fredags gjorde vi en utflykt till Klippan. På Yllefabriken köpte jag tre kuddar till min nya blå soffa, som jag gläds åt.