Tjäna penger på skatter

Nu måste det ske en förändring. Så här får man inte sköta våra skattepengar. Vi betalar höga skatter varje dag. För nästan allt vi gör. För maten och andra varor, för alla tjänster, för bilen och andra transporter, för bensinen och elen. Vi betalar skatt på momsen. Studera el-räkningen så får du se. Till detta kommer höga direkta skatter, som inte är rättvisa. Är man pensionär eller sjuk skall man relativt sett betala mer.
Sedan staten betraktade sig och sina uppgifter som något slags låtsasbolag har det bara gått utför. Man inbillar sig att man blivit mer effektiv, medan man strör skattepengar omkring sig. Sedan 90-talet har lönerna accelererat i den offentliga sektorn utan motsvarande prestationer. Dessutom när man inte kan själv, anlitar man konsulter, alternativt låter man någon annan sköta verksamheterna på basis av undermåliga avtal. Eller gör man ett eget bolag för att slippa fullständig demokratisk insyn.
Smarta individer, privata bolag och investerare har naturligtvis upptäckt dessa gyllene marknader, som det offentliga erbjuder. Politiker med stöd av tjänstemän har inte insett att de tillhandahåller säkra inkomster för de aktörer som fått uppdraget. Därigenom har den privata marknadens regler satts ur spel. Eftersom marknadsaktörers främsta mål är att tjäna pengar, pressar man kostnaderna för att kunna gå med vinst. Så blir vård, trafik mm en dålig affär för skattebetalarna. Ska man hoppas att det kommer något parti, som utmanar marknadsfundamentalismen?

Region Skåne tar emot krigsskadade män från Libyen

Medan sjukvården i Skåne måste spara millioner trots att man har långa köer och överbelastade akutmottagningar, hindrar detta inte Regionens bolag Skåne Care AB att tacka ja till att ta emot 20 krigsskadade män från Libyen. En organistion som förkortas TFM skall stå för kostnaderna inkl transporter. VD Ronnie Halvarsson svarar på förfrågan att det inte kommer att påverka Regionens ekonomi.
Men ekonomi är i realiteten de ekonomiska resurser man tilldelat de olika verksamheterna för att bedriva vård och det är dessa vårdresurser man kommer att tas i anspråk.
Man motiverar också insatsen med att våra ortopeder härigenom skaffar sig erfarenhet av att operera krigsskador. Man får hoppas att sådana erfarenheter inte kommer att efterfrågas i vårt land, men förmodligen är syftet i så fall att sälja denna specialitet till krigförande länder.

När jag besöker Region Skånes hemsida blir jag förskräckt över denna överdimensionerade jätteorganisation, vars främsta uppgift är att förse skåningarna med vård och kollektivtrafik. Hur har vi kunnat bygga en sådan byråkratisk pyramid? Är den till för att minska arbetslösheten bland tjänstemän? Och/eller för att ge ett stort antal politiker knapptryckande uppdrag. Dessutom undandrar sig Regionen driften av vissa områden, som i stället sköts via bolag med sämre insyn. Det skulle krävas en revolution för att förändra nuvarande tillstånd. Dessvärre tänker man bygga vidare på en ännu större organisation tillsammans med Blekinge, Kronoberg och Kalmar. Vill staten underlätta sitt eget arbete genom att förminska sig själv? Eller är det påverkan av EU och särskilt Tyskland med sina stora regioner/delstater? Långsamt försöker man urholka identiteten både hos nationen och den egna hembygden.
Låt oss skåningar stoppa detta vansinne!

Spelet om pensionärsskatten

Med tre år till nästa riksdagsval hoppas förmodligen regering Reinfeldt att pensionärerna har dåligt minne och att en del har gjort sig oberoende av denna världens omsorger. På annat sätt kan man inte förstå att Moderaterna med stöd av C och FP kört över Kristdemokraterna i deras prioriterade hjärtefråga att sänka skatten för pensionärer. Dessutom har socialminister Göran Hägglund (KD) mer eller mindre frivilligt beslutat höja kostnadstaket både för läkarbesök och mediciner, vilket allra hårdast drabbar äldre och sjuka, vars pensioner/inkomster inte hängt med i löne- och prisutveckling. Till detta kommer att barn- och äldrevårdsminister Maria Larsson (KD) fick bära regeringens ansvar för att i första omgången neka ersättning till vanvårdade barnhemsbarn. Det verkar nästan som om man ägnar sig åt mobbning inom alliansen.

Man kan fråga sig om regeringen ägnar sig åt ett beräknande politiskt spel, där den ekonomiska krisen blir ett verktyg för moderaternas taktik. Förslaget om ett femte jobbskatteavdrag/bidrag drogs tillbaka, därför att det inte fanns majoritet för detta i riksdagen och ett nederlag för regeringen kunde leda till regeringskris och nyval. Pensionerna väntas höjas med 3,5 % nästa år. Då behöver pensionärerna ingen skattesänkning, resonerar man. I stället lovar man skattesänkning 2013 eller 2014, men man säger ingenting om att det förmodligen blir nödvändigt, eftersom den nya finanskrisen än en gång kommer att kraftigt minska pensionerna. Dessutom närmar sig riksdagsvalet 2014.

Den aviserade höjningen av pensionerna 2012 kan inte återställa värdet efter minskningen 2010 och 2011. De skattesänkningar, som hittills skett, har endast tillkommit för att minska finanskrisens effekter på pensionerna och följderna av pensionssystemets bromsmekanism. Någon rätteviseambition att minska gapet mellan löntagarnas och pensionärernas beskattning har denna regering aldrig haft. Fortfarande är skillnaden bortemot 400 kr per månad.
Moderaternas nya ledord är ansvar. Det hindrar dem inte från att slumpa bort 5,4 miljarder på krognäringen, som tydligen skall bli Sveriges nya tillväxtmarknad, medan 2,5 miljarder till pensionärerna skulle hota den ekonomiska stabiliteten. I budgetpropositionen för 2012 har de flesta utgiftsområden fått ökade anslag med undantag av bidraget till kommunerna, som minskat med 3 miljarder. Någon ambition att spara på den gigantiska statliga byråkratin finns inte. Slutsatsen blir att det måste bero på ointresse eller helt enkelt arrogans mot en stor medborgargrupp att regeringen bland budgetens över 800 miljarder inte kunnat få ihop de 2,5 miljarderna till sänkt och rättvisare beskattning av pensionerna. Måhända kan det vara så att Reinfeldt och Borg har välbeställda pensionärer i sin närhet och att Reinfeldt längst inne fortfarande har kvar ungdomspolitikerns motstånd mot den generella välfärden.

Solens och vindarnas ö

Jag längtade efter en liten semester, innan höstmörkret sveper in oss. Vi valde till sist Bornholm, där många av hotellen har pensionisttilbud. Efter flera offertförfrågningar per mejl bestämde vi oss för Hotel Friheden mellan Sandkås och Tejn. Det verkade lagom lyxigt – rum med havsutsikt, balkong, frukost, eftermiddagskaffe, middag och en skön inomhuspool. Vi köpte ett 3 nätters paket och ville resa tisdagen den 6 september, men vi var tvungna att starta redan den 5 september eftersom färjan kl 12.30, lämplig tid för oss, inte går tisdagar under vinterhalvåret.

Måndagen den 5 september

Arne var hos mig kl 9.30. Hade haft besvär med garagedörren, som blivit intryckt av en ovarsam bilist. Vi blev ändå färdiga för avresa kl 10. Arne kopplade bort datorn och fixade kaffe. Jag gav blommorna en sista slurk. Det regnade, när vi satte oss i bilen. Och det blev värre. Regnet övergick till skyfall. Bilarna sprutade vattenkaskader över oss. Väl att Arne såg vägen. Jag såg bara grått. Vädret lugnade sig efter Malmö och när vi närmade oss Ystad höll det nästan upp. Arne drog en lättnadens suck, när vi hittat färjeläget för vår katamaran. Vår biljett som vi fått via nätet, fungerade och vi kunde ta det lugnt. Vi tog fram vår kaffekorg och njöt.

Vi kom ombord med de första och fick bra platser. Sedan översvämmades båten av danskar, som reser över Skåne till sin ö. De hade med sig ”frukost” och bullade upp smörrebröd, pajer, pizza, sallader med mera. Jag gick till shoppen och köpte två flaskor Moselvin för 29 Dk styck. Efter 1 timma och 20 minuter var vi framme i Rönne, Bornholms största stad.

Arne instruerade sin GPS att vägleda oss mot vårt hotell. Det regnade av och till, landskapet var grått och något hav såg vi inte. Avstånden på Bornholm är korta och jag tror inte det tog mer än högst en halvtimma innan vi såg hotellet, som vi kände igen från fotografier på nätet.

Vi parkerade på framsidan och gick upp till receptionen. Vi möttes av en leende och välkomnande dam, som inbjöd oss till eftermiddagskaffet kl 3 och sedan visade oss till vårt rum, en trappa upp, och till gästernas parkering på baksidan av hotellet. Vårt rum hade normal rumstandard men därutöver balkong med sittgrupp och härlig utsikt över havet. Dessutom fanns det full köksutrustning med spis, kylskåp, grytor och porslin. Om vi ville kunde vi alltså självhushålla. Men nu skulle vi leva i lyx och äta på hotellet.

Efter uppackning gick vi ner i matsalen och fick underbara, varma danska wienerbröd. Sedan var det dags för en simtur i poolen. Efteråt svepte vi in oss i hyrda badrockar och satte oss på balkongen – nu hade regnet upphört - och njöt av moselvinet tills det var dags att klä sig till middagen. Den var fantastisk. En stor torskrullad med lax inuti och nypotatis. Vi somnade i utmärkta sängar.

Tisdagen den 6 september

När vi drog undan de tunga draperierna, sken solen och havet var intensivt blått. Det var härligt att gå ned och äta en god frukost och ha en hel obrukad dag framför oss.

Det första vi ville se var fästningen Hammershus från tidig medeltid. Den blev uppförd av ärkebiskopen i Lund, som då var ett danskt biskopssäte. Ett enda år 1658 hade svenskarna borgen i sin ägo, innan bornholmarna kastade ut dem.

Först besökte vi utställningen och såg bl a den vackra gyllene klänningen som drottning Philipa bar, när hon gifte sig med Erik av Pommern. Fästningen låg högst upp på kullen och vi strävade uppåt i hård blåst. Nedanför låg en grönskande dalgång. Det var svårt att få grepp om hur fästningen sett ut. Men de många ruinresterna pekade på ett stort antal byggnader. Utsikten över havet och landskapet var magnifik.

Det fanns en restaurang vid ingången, men vi beslöt att vänta med lunchen till vi kom till ett rökeri. Således körde vi västerut och stannade i Hasle. Här finns ett rökerimuseum. Vi beställde rökt sill med purjolök och rädisor, rågbröd och en liten Tuborg, som jag tyckte var både stor och dyr. Det smakade bra. Nu var det dags att söka upp ett WC. Det stod en stor skylt med pil, men toaletterna var låsta och vi knep ihop och körde vidare till Olsker, som har den högsta och mest eleganta rundkyrkan. Den var inte öppen. Eftersom vädret var så strålande vackert, beslöt vi att idag se natur och byar och vänta med museer tills i morgon, då det kanske regnar. Vem vet denna sommar? Vi körde till Helligdomklipporna och där vid P-platsen fanns en toa. Vi gick på stigen högt upp ovanför havet och fotade klipporna, satt ner och bara njöt av utsikten.

Jag hade läst att Svaneke begåvats med pris för att ha så väl bevarat den gamla bebyggelsen.

Vi var kaffesugna och stannade utanför Siemsens berömda gamla gård. Vi läste menyn och tyckte att en kopp kaffe med kage var för dyrt. Vi gick upp till torget och tog en rejäl ostsmörgås till kaffet för under hundra kronor. Nere i hamnen köpte vi sedan glass. Dessförinnan hade vi besökt Pernille Bülows glashytta och affär.

Bortom vår parkeringplats skymtade skorstenarna till Svanekes fiskrökeri. Vi gick stigen fram till rökeriet. På vägen hamnade nakna träd, klipphällar och det knallblåa havet i våra kameror.

Klockan var nu över 17 och vi bestämde oss för att åka hem till hotellet över Almindingen, skogen mitt på ön, som planterades på 1800-talet. Den är ett eldorado för naturälskare och kommer vi till Bornholm någon mer gång får vi pröva vandringslederna.

Det var inte tid för någon simtur, när vi kom hem. Vi duschade och bytte och gick ned till middagen. Huvudrätten var en bamsekotlett, utstyrd som en wienerschnitsel. Det var mat för en tysk. Förutom danskar var de flesta gästerna tyskar. Ett danskt par brukade hälsa och prata med oss. När vi satt i baren och drack expresso och bailey kom de fram och berättade att de hade ett torp utanför Markaryd. De rekommenderade oss att ta en tur till Christiansö, men det får bli en annan gång.

Onsdagen den 7 september

Hurra, hurra, hurra, hurra! Arne gratulerade med ett armband, köpt hos Pernille. Solen sken också idag, även om det var lite mer moln på himlen. Efter frukost ställde vi in GPS:en på Løkkegade 35 Gudhjem, vilket är adressen till Oluf Høst-museet. Vi kom dit redan 10 minuter över tio och museet öppnade inte förrän kl 11. Vi ville inte vänta utan körde till den mest besökta rundkyrkan på Bornholm, nämligen Østerlars kirke från 1150. Förutom gudstjänstlokal var rundkyrkorna också magasin och befästningar med skjutgluggar. I denna kyrka leder en smal och knagglig stentrappa upp till andra våningen. Det var trångt i trappan och barn som skulle ner. Därför avstod Arne och jag från den våghalsliga klättringen. I mitten av kyrkan var ett litet kapell med dopfunt.

Vi fortsatte till Aakirkeby, som är den tredje största köpstaden på Bornholm och den enda som ligger inne i landet. Där fotograferade vi kyrkans egendomliga sammanväxta torn och köpte en halv flaska bubbel för att skåla med på min födelsedag. Vi åkte vidare ut till havet och Nexö, som var en platt och mindre pittoresk by. Vårt mål var Martin Andersen Nexös barndomshem. Det var intressant att se interiören, fotografierna och hans stora bokproduktion. I arbetsrummet visades filmer från hans liv. Jag visste inte att han var en hängiven kommunist, som välkomnades i Moskva. Egendomligt nog dog han i Tyskland som någon slags ärad borgare.

Nu var vi hungriga men letade inte efter något matställe i Nexö utan fortsatte till Snogebaek och rökeriet där. I stället för rökt sill valde vi panerad fiskfilé med remouladsås. Efter ett besök i en glasateljé körde vi till det område, som kallas Dueodde. Vi fann en väg genom höga klitter och knotiga tallar, som ledde ned till den berömda stranden . Det var en fantastisk naturupplevelse. Havet fräste i långa vågor in mot den breda, vita sandstranden. Och ovanför vältrade sig molnen. Vilket panorama! Vad gjorde det att vi fick den timglasfina sanden i skorna!

Gunilla hade bestämt sig. Hon skulle se ALLA rundkyrkorna. Därför styrde vi mot Nylars Rundkirke med en mittpelare, vars fris berättar om Adam och Evas utdrivning ur paradiset. Nu återstod bara den minsta och yngsta rundkyrkan i Nyker, också den med fina kalkmålningar. Nykers rundkyrka är den minsta och saknar skottgluggar.

Nu var det tid att bila hemåt om vi ville hinna ta en simtur före middagen. Vi hann t o m mysa en stund och skåla för mig före middagen, som bestod av kalvstek och äppelkaka. Mätta och belåtna packade vi och kröp i säng.

Torsdagen den 8 september

Efter frukost tog vi farväl av vårt trevliga hotell med vänlig personal. Vädret var lite gråmulet, så det passade bra med museibesök. Bornholms Kunstmuseum är en vacker vit byggnad i det grönskande naturområdet ned mot Helligdomsklipporna. Arkitekter är John Fogh och Per Følner Lyngby. Musset invigdes 1993 0ch utvidgades 2003. Spännande var nivåskillnaderna och gångar och trappor mellan dem. Här finns först och främst en förnämlig samling Bornholmsmålare. Jag gjorde en ny bekantskap – Claus Johansen. Jag blev betagen i hans enkla former och gråtoner.

Den här dagen skulle vi inte missa Oluf Høsts museum, så nästa stopp blev Gudhjem. Inträdet var dyrt och Arne avstod och tog i stället en promenad. Här på Museet fanns alla Høsts stora verk. Jag njuter av de mustiga färgerna, de mörka byggnaderna mot en brinnande himmel eller en dörr, som släpper ut ett rödaktigt ljus. Jag vandrade genom trädgården upp till hans ateljé, som nu var naken och tom men med fin utsikt. Köpte en bok och skyndade mig ut till Arne.

Nu återstod Rønne som vi inte sett mycket av. Jag tänkte att vi skulle vandra runt i de mysiga gränderna och hitta en trevlig restaurang. Men det blev inte riktigt så. Det visade sig att man inte kunde parkera utan en parkeringsskiva, som man skulle köpa på en mack. Vi körde runt och runt och hittade äntligen en fri parkering vid biblioteket en bit från centrum. Sedan villade vi bort oss i smågatorna och det tog tid innan vi hittade torget. Det fanns en caféliknande restaurang och McDonald’s. Jag kände plötsligt för en stor hamburgare och det blev en mycket stor sådan. Medan vi åt, tittade vi ut på torget och Bornholmslivet. Sedan letade vi oss tillbaka till bilen och biblioteket. Då var det dags att hitta färjeläget, dit vi kom i god tid. Naturligtvis skulle streckkoden på vår hemma utskrivna biljett krångla. Jag sprang till en kur med en kille som satt och läste och bad om hjälp, men Arne lyckades själv trycka på rätt knappar och bommen gick upp.

Det var förvånansvärt mycket folk ombord. Jag ville sitta mot en vägg så att jag kunde luta huvudet bakåt. Vi fick plats nära shoppen. Det var tur, för snart började det gunga och jag ville handla moselvinet för bara 29 kronor (danska förstås). Det lyckades jag med om även något ostadig. Iland i Ystad tog vi närmaste vägen till Helsingborg och var hemma ca kl 18 mycket nöjda med vår lillsemester.

Dödens ö

Det är mörkt. Det regnar och blåser. Den fruktansvärda tragedin i Norge med hitintills 93 döda tynger mitt hjärta och huvud. Jag har försökt ringa Aud för att tala om att jag känner för henne och Norge, men ingen svarar. Människan är inte att lita på. Hon är ett farligt djur, när hjärnan styrs av ett primitivt beteende. När spärrarna upphört efter den första dödsskjutningen, kan man lika gärna döda tusen. Så fungerar massakrer.
Han kände sig kallad, han var en frälsare, han ville utöva makt. Förmodligen var han fullproppad med anabola steroider. Han hade stängt av alla känslor. Han hade en uppgift som han måste utföra. Han hade en hämnd att utkräva.
Man har sagt på TV att han vill framföra sitt budskap vid häktningsförhandlingarna. Jag tror inte man kommer att tillåta media att närvara. Skall han få göra det vid rättegången? Eftråt, vad händer då? Finns det någonting annat för honom att göra än att försöka ta sitt liv i fängelset.
Man skall inte förbise att vi är biologiska varelser och som sådana revirbevakare. Det är troligt att Anders Behring Breivik så avskydde intrånget av främmande kulturer i Norge och inte tyckte att regeringen tog tillräckligt avstånd från de negativa konsekvenserna av invandringen att hans hjärna invaderades av primitiva känslor, så till den grad att terrorattacken blev en fix idé. Det är också troligt att trots alla vackra ord om gemenskap och sammanhållning, motsättningarna kommer att öka i framtiden.

Tsunamivarning

För tredje året i rad skickade jag in ett bidrag till Helsingborgs Dagblads Sommarnovellen. Tyvärr tilltalade den inte marknadsavdelningen, som väljer ut de noveller, som man vill publicera. Därför lägger jag nu ut den på min blogg. Den är inte något mästerverk - svårt att skriva en novell om ett sådant ämne - men angelägen. Jag tror att marknadsavdelningen tyckte att den var för samhällskritisk. Det skall vara något mer lättsmält i sommarvärmen.

Tsunamivarning
Jorden skälver. Allting skakar. Sirener tjuter, varning för en tsunami. Hur lång tid har människorna på sig? Hinner de undan? De måste springa. Många gamla, kvinnor, barn orkar inte ta sig till högre liggande platser. Snart jagar vattenmassorna dem. Det hörs ett dånande muller, som ökar i styrka. En väldig våg tar allting med sig på sin väg. Hus, bilar, båtar, människor…
Datum 11 mars 2011. Jordbävning kl 14.46 lokal tid. Kl 15.00 tsunamin väller in över kusten. 14 minuter att rädda livet. För tiotusentals människor räckte det inte.

Linda sitter paralyserad framför TV:n. Ser hur flodvågen rullar in över staden och dränker och krossar allt. Ser ett drama, som precis spelats upp. Obevekligt som en dödsdom, som inte går att överklaga. Om och om igen väller flodvågen in över TV-rutan. Den mörka, dånande vågen rullar obönhörligt fram genom staden och lämnar total förödelse efter sig. Någon måste ha tagit sig upp till den översta våningen i ett hus som fortfarande stod och använde kameran i sin mobil? Allt kan ske på ett ögonblick. Man vet inte vad som kommer att hända, när man stiger upp på morgonen. Linda undrar vad människorna gjorde den ödesdigra dagen. En ganska gråmulen och kall morgon med en bitsk vind. Människorna vaknar en helt vanlig dag, äter frukost och gör sig i ordning för att gå till arbetet, skolan, affären, gå ut med hunden. Det är kyligt. Just idag är våren långt borta. Tålamod. Snart är den här och körsbärsträden skall blomma i den vackra dalen i Fukushima. Idag en dag som börjar som alla andra dagar, skall livet förändras på någon minut. Att den stora jordbävningen skall inträffa just idag var det ingen som visste kl 14.45. 14.46 börjar jorden skälva.

De svåra följderna kommer människorna här för alltid att bära med sig genom livet. Förlusterna av nära och kära kommer man inte att glömma, huset som inte längre finns, den sönderslagna båten, som varit fiskarens försörjning och den farliga radioaktiviteten, som strömmar ut från kärnkraftverket i Fukushima. Man trodde att man kunde skydda reaktorerna från stora havsvågor genom att bygga en 5,7 meter hög mur. Ingen förutsåg en tsunamivåg på 14 meter Alla boende inom en radie på två mil måste evakueras och på obestämd tid lämna sina hem. Hur känns det att lämna allting kvar, att lämna sin säng, kläder, böcker, saker som man fäst sig vid, huset, trädgården, marken som man odlar på. Allt nedsmutsat av radioaktivitet.. Tänk om far- eller morföräldrarna, som är gamla och bott där hela sitt liv, vägrar följa med. Och om katten inte syns till och hunden sprungit bort, när man skall ge sig iväg. Och gårdens kreatur. Vad händer med dem?

Nu kommer tårarna i Lindas ögon. Nu orkar hon inte se mer. Hon slår över till en reklamkanal. Det känns så lugnt och tryggt. Här serveras det goda frukostflingor i den glada familjen. Här sveper det nytvättade, glansiga håret över TV-rutan. Här kan man lätt skaffa sig världens mest energisnåla bil i läcker design. Allt är möjligt i reklamens värld. Den är ljus och hoppfull. Som verklighetens egen lockande saga.

Linda ser världens katastrofer genom TV-fönstret. Jordbävning i Kina, på Haiti, orkanen Katrina, förödande tromber i USA, fruktansvärda giftkatastrofer. Själv känner hon sig trygg i ett land, där inga kontinentalplattor rör sig mot varandra. Här skälver inte jorden så det märks. Här sover man lugnt. Visst kan det storma kraftigt, snön vräka ned och elen gå, men inga tusentals döda rapporteras. Människorna här är ovanligt privilegierade för att befinna sig på detta lilla klot i ett kallt och mörkt universum. Här är människorna inlindade i ett välfärdssystem, som de tar för givet. Det finns nog några som oroar sig för hur länge det skall bestå. Men de flesta verkar inte bekymrade. Detta land har ett stort världssamvete och gör sitt bästa för att bistå fattiga och underutvecklade länder. Linda går på gymnasiet och har gjort ett projektarbete om biståndsorganet SIDA.

Alla möjliga tankar drar förbi i Lindas hjärna och hon kan inte låta bli att undra: Hur skulle vi i det här landet klara tragedier som utplånar samhällen och människor? Vad skulle vi göra, då det ofattbara inträffar? Vilka är vi då? Skulle vi uppträda lugnt och rationellt? Eller skulle ett civiliserat uppträdande rinna av oss? Skulle vi kämpa hänsynslöst för den egna överlevnaden? Eller gripas av panik och inte veta vad man skall göra eller vart man skall ta vägen? Skulle vi dela med oss, vara solidariska, hjälpas åt att bygga upp det som är förstört? Eller skulle vi hänsynslöst plundra för att klara oss själva eller kanske utnyttja situationen för att göra affärer? Sådana tankar snurrar runt i Lindas huvud. Hon tror inte egentligen att vi är så annorlunda.

Middagen är klar, ropar pappa, som oftast står för matlagningen i familjen. Den står på bordet nu och den blir inte så god, om ni inte kommer med detsamma. Linda är på plats. Hon ser ledsen och allvarlig ut.
- Vad är det med dig, säger mamma. Mår du inte riktigt bra? Har det inte gått bra i skolan idag?
- Jag tycker det är för otäckt, det som hänt i Japan. Efter jordskalvet kom sådana jättevågor, som rullade fram och förstörde allt. Husen slogs i spillror och bilar dansade omkring som små leksaker. Fanns det människor, som kunde rädda sig?
- Ja, en del lyckades nog ta sig upp dit inte vattnet nådde. Men deras hus förstördes och många måste nu bo i tältläger och det verkar inte vara särskilt varmt och behagligt, när man ser reportagen på TV. Stackars människor, säger mamma.
- Japanerna är ett tålmodigt släkte. Jag är säker på att de klarar den här tragedin bättre än något annat folk. De har en förmåga att finna sig i sitt öde och offra sig för sitt land. Tänk på kamikazepiloterna under andra världskriget.
- Pappa, vad var det för piloter, frågar Jonas.
- Det var själmordspiloter, som flög plan fullastade med bomber rakt in i amerikanska krigsfartyg
- Det värsta som hände Japan under andra världskriget var atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki och nu strömmar det radioaktivitet ut från deras egna kärnkraftverk. Det är förfärligt. Mamma höjer rösten. Ingen kan bo nära kärnkraftverket på många år. Människorna har tvingats lämna allt, både ägodelar och djur.
- Kommer det att hända något med våra kärnkraftverk, undrar Sofia. Jag kommer i alla fall aldrig, aldrig att lämna Loffe, den lilla hamstern som rasslar runt i sitt motionshjul.
- Och jag åker inte utan våran Rufus, säger Jonas bestämt och klappar hunden som smugit sig in under bordet.

Linda har känt sig skoltrött på sista tiden. Ingenting i skolan engagerar henne just nu. Hon bryr sig inte om koloniernas frigörelse i Afrika. Hon längtar bara till sommarlovet. Där framme står läraren och säger att det är dags att ägna sista delen av terminen åt miljön.
Ni kan välja mellan att arbeta med fyra olika områden: Den biologiska mångfaldens betydelse för människans överlevnad - Vad innebär växthuseffekten för jordens klimatsystem - Miljöförstöringens konsekvenser på det lokala planet - Orsaker och långtgående följder av naturkatastrofer.

Linda tvekar. Alla ämnena är lika viktiga. Vilket skall hon välja? Det är tröttsamt att sitta framför datorn och söka information. Ganska många timmar har det blivit, om man räknar in alla chatten med kompisarna. Linda känner att hon behöver luft och kallar på Rufus, som genast är beredd med kopplet i munnen. Med honom vid sin sida är hon aldrig rädd. Det är ännu ljust och det är ett tecken på vårens antågande. Linda tycker om att gå längs stranden och se hur havet läppjar på stenarna i vattenbrynet. Hur underbar naturen är! Förstör vi den, går vi under. Linda tycker det är tråkigt att stranden på flera ställen är nedskräpad av någons sista måltid. I stället vänder hon blickarna ut mot havet. På staketet utmed den långa bryggan sitter måsarna i rad. När hon och Rufus närmar sig, lyfter de med flaxande vingar. Då får Linda se något som skär henne i hjärtat. En av fåglarna har svårare att flyga än de andra. Det ena benet är fastklämt i en ölburk, som den inte kan befria sig från. Den kommer med möda upp i luften och flyger lågt över vattnet och snart kan hon inte se den längre. Hur länge kommer den att kunna hålla sig vid liv? För Linda är synen av den stackars kämpande fågeln, ackompanjerad av måsarnas skri, som om naturen skickade ut sin egen desperata tsunamivarning.

Wien - drömmarnas stad?

Äntligen var vi i Wien - en stad som jag tyckte att jag borde se. Tyvärr kommer jag nog inte att ranka den som mina drömmars stad, även om jag förmodligen är orättvis i min bedömning efter så kort tid. Monumentala byggnader, ingen Donau var det första vi upplevde på stadsrundturen. Wien måste ha varit en enda byggarbetsplats på 1800-talet. Men musik finns det överallt i konsertsalarna. Vilket utbud! Lätt att köpa biljett ute på sta´n av försäljare i Mozartkostymer. Och så många konstmuséer, värda att besöka. Och så många geniers hem, som också lockade. Det får vänta till en annan gång - om det blir en sådan. Som förstagångsturist ville vi bekanta oss med det allmänt kända Wien - Schönbrunn, Pratern med Riesenrad, en Heurige i Grinzing, Wienerschnitsel och Sachertårta, Hundertwasser-huset, wienervalser i Kursalon, utflykt på Donau.

På min lilla miniknä skrev jag reseberättelse.

Resan till Wien

Första dagen lördag 14 maj

Sover oroligt. Vaknar utan väckarklockans hjälp redan 4.30. Arne lagar gröt, som står på bordet kl 5. Taxin hämtar 6.15. Vi är i god tid. Bussen kommer inte förrän 6.50.

Det går fort till bussterminalen i Malmö och strax efter åtta är vi på väg i en blå Fågeltoftabuss med Johan som chaufför och Gabriella som guide. Den här gången skall vi ta färjan från Gedser till Rostock. Den tar ca en och en halv timma. Vi hittar ett par bra fåtöljer och tar fram våra baquetter med skinka och ost. Skönt att slippa stå i matkö.

Färden går genom forna Östtyskland. Platt och enformigt. Stannar för kaffe och WC-besök. Känns lite varmare, men himlen är grå. Vid nästa kissestopp regnar det. När vi närmar oss Jena, där vi skall övernatta, böljar landskapet i mjuka kullar. Vi bor på Max Hotel i utkanten av Jena. Öststatstidens grå betongbunkrar har lättast upp med färger på fasaderna. Jena är en gammal stad med universitet, men det får vi inte se något av. Här tillverkas Carl Zeiss´ kameralinser. Vi tror vi har bott på hotellet, en gång förut, när vi åkte till Gardasjön. Det har en så trevlig matsal. Rummet, särskilt badrummet, var OK.

Andra dagen söndag den 15 maj

Väckning kl 6.30. Avresa kl 7.45. Beräknad ankomst till Wien kl 18.00. Jag roar mig som vanligt med musik. Lyssnar på Van Morrison. Blev lovade fläskfilé med ostsås till lunch. Tyvärr var det en hård fläskskiva och en fullständigt smaklös sås för 11 euro. Eftermiddagskaffet avstod vi ifrån. Det som kokas i bussen är inte gott. Vår chaufför höll tiden till Wien. Hotel President låg på Wallgasse mitt emot Raimund-Theater. Liten reception men stort och fint rum med två fåtöljer.

Kl 19 körde bussen oss till Grinzing och en Heurige. Där serverades vitt vin, fläsk, korvar och surkål till wienermusik på dragspel och fiol. Meningen var att vi skulle kunna ta en svängom, men det fanns inte plats mellan bänkarna. Arne och jag lyckades dock ta några valssteg till applåder. Jag tyckte inte om vinet och drack mest vatten, men Arne blev ganska glad i hågen.

Tredje dagen måndag 16 maj

Stadsrundtur i innerstaden som ståtade med storvulna byggnader; museer, parlament, Habsburgarnas kungaborg Hofburg, Nationalbiblioteket, Spanska ridskolan, Augustinerkyrkan med Habsburgarnas begravda hjärtan, Stefansdomen. En äkta wienerschnitsel, stor som elefantöron, fick vi för 14 euro i Augustinerkeller. Därefter åkte vi till Schönbrunn, som inte ligger utanför Wien som jag trodde, utan numera i själva Wien. Detta jättepalats var kejsarfamiljens sommarstuga. Vi fick se 22 rum, som tävlade med Versailles. Äkta guldet glänste i väggarnas utsmyckningar. Efter visningen tänkte vi promenera i parken, men våra fötter orkade inte gå över grusplanerna. Vi satte oss på ett café vid ingången. Jag beställde två klein brauner, viket var ett misstag. Kaffet kom i koppar små som moccakoppar. Min jordgubbsbakelse ville Arne förstås smaka på.

Kl 18.00 var vi hemma på hotellet. Vi hade nu smält wienerschnitseln och måste hitta någonstans att äta. På gatan låg en liten italiensk restaurang. Vi beställde carbonara. Den var jättegod. Vi fick också två enorma salladstallrikar. Jag ville ha tiramisu till efterrätt. Aldrig förr har jag fått en sådan gigantisk tiramisu. Arne var tvungen att hjälpa mig äta upp den. Efteråt mådde jag inte så bra. Det gjorde att jag inte hade minsta lust att smaka Sachertårta nästa dag. Vi tog båda två samarin, innan vi gick till sängs.

Fjärde dagen tisdag den 17 maj

Det var en upplevelse att se Hundertwasserhuset. Det hade tagit lång tid att ta sig dit på egen hand, så vi tackade för att huset var med på utflykten. Köpte paraply med målningar av Gustav Klimt. Nästa stopp var Pratern och Hjulet Riesenrad, berömt för scenen i filmen Tredje mannen. Jag hade varit tveksam till att åka runt så högt upp, men det visade sig vara en stadig tågkupé, som gick mycket sakta. Jag blev helt entusiastisk över utsikten och hade gärna gjort om det. Vi ville inte gå på marknaden Nachmarkt utan hellre besöka museet Albertina på egen hand. Vi sa farväl till Gabriella och orienterade oss mot museikvarteren och vidare genom Burggarten fram till Albertina. Men först måste jag ha lunch. Vid Albertina låg en restaurang i ett palmhus. Man kunde sitta både ute och inne. Vi valde palminteriören och beställd kycklingfilé med äggnudlar. Mycket rent, serviceinriktat och snabbt. Sedan åkte vi rulltrappa upp till museet. Inträdet för seniorer var 8 euro. Först såg vi den temporära utställningen med gruppen Der blaue Reiter med konstnärerna Kandinsky, Klee m fl. I blåa, ganska mörka rum hängde ett överväldigande antal verk. Efteråt ville vi också se den permanenta samlingen med verk av alla de fantastiska målarna från impressionisterna och framåt. Det var en imponerande samling. men tyvärr började jag bli riktigt ordentligt trött. Vi tog trapporna ned till gatunivån och satte oss på första bästa café och beställd cappucino. Efter stunds vila gick vi mot Stefansdomen. När vi såg en taxi frestades vi att ta den. Kördes av en turk. Kostade bara 9 euro. Hemma på hotellet la vi oss att vila inför kvällens konsert på Kursalon.

Vilken besvikelse. Det var en s k salongskonsert i nedre salen. Vi satt tätt packade på guldstolar av plast. Orkestern bestod av ca tolv män och kvinnor. Ingen dirigent. Av dansparet syntes bara huvuden och armar och ett och annat lyft. Det spelades förstår Strauss och lite Mozart bl a Eine kleine Nachtmusik. Det sjöngs bl a ur Zigenarbaronen. Avslutades med An der schönen blauen Donau, Radetskymarschen och temat ur Tredje mannen. Festligast var ett glas mousserande vin på terrassen utanför den fasadupplysta byggnaden i den milda, varma kvällen med en palm avtecknande sig mot kvällshimlen. O, vilken turistfälla!

Femte dagen onsdag den 18 maj

Strålande sol! Nu åker vi med vår buss till Krems för att stiga ombord på en flodbuss som skall ta oss igenom Vachaudalen, en av de vackraste sträckorna utmed Donau. Tillsammans med ett glatt tyskt gäng med roliga sjömansmössar och japaner av alla storlekar glider vi fram i lugnt tempo på floden, som här och där faktiskt är lite blåaktig. Vårt trevliga norska ressällskap Aud överraskar oss med glass. I Spitz går vi i land. Det är ett idylliskt och charmigt samhälle. Till lunch får vi en speciell Vachaurätt. Den liknar och smakar som en kokt rund fläskkorv. Serveras med potatispuré och surkål. Därefter besöker vi en vingård i byn, ett s k vinotek. Man odlar rieslingsdruvan, men rieslingsvinet är inte lika gott som det tyska, tyckte vi. Däremot smakade ett väl lagrat sött vin mycket bra. Det köpte vi. Den bastanta vingårdsägarinnan berättade att man levererade vin till Charles och Camilla i England.

Hemma efter utflykten tog vi det lugnt och vilade. Tyvärr var vi inte i form att åka till innerstaden och Leopoldmuséet. Vi packade och sedan gick vi ut för att leta restaurang. Vi fann en biergarten, där vi slog oss ner och beställde gratinerad sparris med skinka. Mycket god. Ölet gott. Kvällen mild och varm.

Sjätte dagen torsdag den 19 maj

Tidig start som vanligt. Vi satt på ”första bänk”. Mycket obekvämt. Ingen plats för benen. Solsken och varmt. Landskapet parklikt böljande med lysande gula rapsfält. Överraskning att få se Prag från Stahov, en stadsdel på en höjd ovanför Prag med utsikt över staden. Här kunde vi också välja en typisk rätt för landet. Det var köttskivor med brödknödel och lingon. Jag tyckte det var riktigt gott. Efter lunchen fick vi god tid på oss att beundra utsikten i det härliga solskenet.

Mycket trötta kom vi fram till Ramadahotellet i Schwartzheide ”svarta heden”. Hotellet ingen höjdare. Vi fick ett rökrum. Har aldrig hänt förut på Scandoramaresor. Förmodligen därför att det var trångt på hotellet, eftersom Ölvemarks Wienresa med Donaukryssning också var där. Ville bjuda den trevliga norskan Aud på cappucino, men vi gick i stället på promenad – även om den blev ganska kort.

Sjunde dagen fredag den 20 maj

Nu tidigare uppstigning och avresa. Lite gråare väder och en och annan regndroppe. Redan vid tolvtiden är vi framme i Rostock. Vi äter lunch i en mysig restaurang, som varit ett bryggeri. Vårt bordsällskap är två damer från Karlskrona. En av dem var älgjägare. Även den andra lilla söta damen kunde skjuta. Efter lunchen hade vi tid att se på och ta fotografier av segelfartyg, som låg vid kajen. Klockan 15 skall färjan till Gedser avgå. Vi får vänta länge på kajen. Ombord går tiden ganska fort. Vi kissar, dricker kaffe, handlar bl a en flaska vitt vin Piesporter Michelsberg för otroliga 19 euro. Kommer jag att hinna avsluta min reseberättelse? Stöter på guiden från Italienresan till Peschiera. Två timmar genom Danmark. Vi fyller i utvärderingen och ger Gabriella och Johan bra betyg. Anslutningsbussen går i tid och vi är hemma vid niotiden. Inga tidningar från de tre sista dagarna. Underligt. Gåtan får sin lösning nästa dag. Helle har tappat bort min nyckel, men den dök upp på ett oväntat ställe några dagar senare.

Idag kom mitt barnbarn och hälsade på. Hon berättade om en tråkig händelse i skolan och sa att den var "haram". Jag blev alldeles kall. Så långt har det gått att en svensk flicka använder ett begrepp från islam för att uttrycka något negativt. I en artikel "Hot mot det öppna samhället" belyste jag den påverkan som islam redan har fått på det svenska samhället. Den blev refuserad av Newsmill med en vag motivering. Då skickade jag den till Politiskt inkorrekt, som har modet att publicera det som ingen av de etablerade medierna vågar. Nu är det bevisat att vi har en långt gående självcensur i Sverige, och om vi inte vill gå under som en levande demokrati, måste vi bli många som bryter de politiskt korrektas diktatur. Nu publicerar jag min artikel också på min hemsida.

Hot mot det öppna samhället

Det öppna demokratiska samhälle som vi har byggt är sårbart. Våra politiker säger sig värna om det, men vet de egentligen hur. Förmodligen tycker de att det är tillräckligt att de säger att de stöder öppenhet och demokrati. Därmed kan de intala sig själva och svenska folket att öppenheten är en självklar del av det svenska samhället, som gör oss immuna mot yttre påverkan. För att vi skall kunna försvara det, måste vi veta var hoten finns. Vi måste kunna identifiera både uppenbara hotbilder men också sådana smygande förändringar, som på sikt kan skapa konflikter mellan olika befolkningsgrupper och försvåra förvaltningen av vårt gemensamma värdesystem.

För de allra flesta människor i vårt land är öppenhet lika med friheten att uttrycka sina tankar, åsikter och känslor i ord, bild, musik etc. Yttrandefriheten är den luft demokratin behöver för att andas. Demokratin är en ömtålig konstruktion, som kan utnyttjas till dess motsats. Både historien och nutiden visar detta. Demokrati förutsätter upplysta, engagerade och ansvarskännande medborgare.

Vi i väst är naiva att tro att vi kan implementera demokrati med vapenmakt i länder, där en stor del av befolkningen är analfabeter, där deras samhällen domineras av uråldriga stamkulturer och religiösa lagar och där ett demokratiskt partiväsen saknas. Vi är också oförberedda på hur vårt samhälle påverkas av den stora migrationen från främst muslimska länder, där demokrati inte är en del av kulturen. Islamistisk terror, som kan slå till när och var som helst, gör människor otrygga och minskar tilliten mellan människor. Medierna pålägger sig självcensur, en oåtkomlig form av censur, som på många sätt är värre än den statskontrollerade. Det har redan börjat märkas. Inte minst i riksdagsdebatter och medier utesluter en trevande försiktighet eller t o m rädslan för hot och våld en genomlysande kritik av politisk islam i Sverige.

För att möta detta hot mot demokratins fundament måste vi ha mod att försvara yttrandefriheten Vi behöver politiker, medier och medborgare, som har detta mod. Vi måste ha en ledning för landet som klart uttalar att vi aldrig kommer att dagtinga om yttrandefriheten. Vi måste ha en effektiv statsledning som ser till att vitala samhällsfunktioner skyddas och ett SÄPO som har tillräcklig kompetens och verktyg att uppdaga hot mot medborgarna. Vi måste allvarligt fundera på hur vi skall kunna bryta den sociala isoleringen med hög arbetslöshet i storstadsområdenas enklaver. Kan vi möjligen också hoppas på att de muslimska församlingarna identifierar medlemmar, som har utvecklat ett våldsbenäget islamistiskt tankemönster? Det kommer att visa sig om solidariteten är större med det svenska samhället än med den muslimska gemenskapen Ummah.

Terrorhoten har påverkat också vårt land, men även den växande muslimska befolkningsgruppen har inneburit en smygande förändring av samhällsklimatet, som man i nuläget kanske inte märker men som tenderar att på sikt utmana jämlikhet och öppenhet. Under islams påverkan har religionerna blivit mer offentliga än privata. Även svenska kyrkan vill nu ta på sig en mer politiskt aktiv roll. Många muslimska kvinnor visar med huvudduk sin religiösa tro. Det finns muslimska män som undviker ögonkontakt och handskakning med det motsatta könet, något som är oerhört kränkande för svenska kvinnor. Rädslan för kroppsberöring och krav på segregation av könen är utmanande och främmande för vår syn på umgänget människor emellan. Att som troende muslim i skydd av religionsfrihet och demokrati kräva könsapartheid är helt enkelt att våldföra sig på vår kultur och ett hot mot kvinnors delaktighet i samhället. Detta borde kraftfullt motverkas av hela samhället. Tyvärr ser vi nu exempel på att badhus i Sverige erbjuder särskilda tider för muslimska kvinnor.

Affärsinnehavare av muslimsk tro vill varken hantera eller sälja fläskkött till svenska kunder men väl halalslaktat kött till trosfränder, fastän halalslakt upprör många svenskar och än så länge är förbjuden, om inte djuret bedövas först. Det är förståeligt att muslimer vill ha egna bönehus – moskéer. Men de nöjer sig inte med det. De vill bygga kulturcentra runt moskéerna med bibliotek och annan samhällsservice. Delar av den svenska kyrkan anser att vi skall hålla dörrarna öppna. Det menar i alla fall Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, som välkomnat en muslimsk falang i sin organisation. Förbundsstyrelsen har godkänt ett muslimskt manifest, till en del identiskt med broderskapsrörelsens eget, men med den skillnaden att ”olikheter på grund av sexuell läggning” utelämnats. Enligt Islam skall den som är homosexuell straffas (sura 4:16), vilket strider mot svensk lag. Dessutom innehåller manifestet det som socialdemokratiska muslimer strävar efter att uppnå; bygga moskéer, få halalmat i skolan, på konferenser och utbildningar, få förståelse för önskemål om ledighet för fredagsbön och religiösa högtider, självklar rätt att bli bemött med eller utan slöja.

Den muslimska deklarationen om mänskliga rättigheter (Kairo-deklarationen) är underställd sharialagen. På den Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs hemsida står det:” Islam är tro och regler. För att man skall vara muslim måste man tro på båda delar, dvs tron och Sharia.” Det börjar bli dags för ett klarläggande. Strävar ortodoxa muslimer efter rätten att tillämpa sharialagar t ex på familjerättens område här i Sverige? Eller är vi på väg dithän att svenskt rättsväsen redan tar hänsyn till sharialagstiftningen? Vem äger muslimernas solidaritet? Det öppna demokratiska svenska samhället eller den muslimska gemenskapen Ummah, kallad Nation och styrd av sharialagar? Och vad menar muslimer med ”Svensk Islam”?

Muslimer företräds i dag av flera olika organisationer med det gemensamma målet att bevara den muslimska identiteten och skapa utrymme i samhället för muslimsk praktik. Det är svårt att förstå hur detta kan främja integrationen. I stället lägger det grunden till uppkomsten av parallellsamhällen. I både Storbritannien och USA finns muslimska enklaver som praktiserar sharialagar. Våra politiker måste inse att det vi strävat efter i vårt samhälle – yttrandefrihet, demokratiska rättigheter, jämställdhet mellan könen - bygger på och hålls samman av en gemensam kollektiv identitet. Den håller långsamt på att erodera. Därför måste de och medierna ärligt våga diskutera både uppenbara och smygande hot mot det öppna demokratiska samhället.

Newsmill bedriver censur

Newsmill bedriver censur

Idag kom mitt barnbarn och hälsade på. Hon berättade om en tråkig händelse i skolan och sa att den var "haram". Jag blev alldeles kall. Så långt har det gått att en svensk flicka använder ett begrepp från islam för att uttrycka något negativt. I en artikel "Hot mot det öppna samhället" belyste jag den påverkan som islam redan har fått på det svenska samhället. Den blev refuserad med en vag motivering. Då skickade jag den till Politiskt inkorrekt, som har modet att publicera det som ingen av de etablerade medierna vågar. Nu är det bevisat att vi har en långt gående självcensur i Sverige och om vi inte vill gå under som en levande demokrati, måste vi bli många som bryter de politiskt korrektas diktatur. Nu publicerar jag min artikel också på min hemsida.