I fredags besökte vi Konsthallen i Klippan. Här pågick en utställning med Jacques Zadigs stora målningar med framför allt motiv från den grekiska mytologin. Samtidigt med oss strövade en hel skolklass in. Ungarna kunde kanske vara ca 10 år gamla. De gick omkring på måfå, tittade på en och annan av tavlorna, hängde vid bordet med recensioner, ingen lärare i sikte. Jag frågade om de fått någon uppgift, om de skulle berätta om tavlorna de såg, men de skakade på huvudet. Här på väggarna hängde självlysande bilder av mytologiska gestalter, som utgjorde en fantastisk möjlighet för en lärare att berätta om. Jag frågade om de visste vem mannen med de solbeslyste vingarna var. Nej, det visste de inte. Jag förklarade att hans namn var Ikaros och att han flög för nära solen så att vaxet, som fäste vingarna, smälte och han föll i havet. Min pedagogiska lust vaknade och jag hade gärna berättat mera.
Då kom tjejen som var fröken. Jag frågade henne om hon visste vem Ikaros var. Nej, ingen aning. Jag och min man häpnade. Kan dagens lärare ingenting om de stora mytologiska gestalterna i vår kulturtradition, som vi kan lära av också i vår tid. Vi kände oss oändligt sorgsna och undrade om Björklund verkligen kunnat förbättra den svenska skolan. Vi lär ut andra nyttiga saker, avslutade lärarinnan.
Lärarutbildningen kan tyvärr beskrivas som en tragedi, åtminstone i Göteborg (och i flera ämnen har jag erfarit). Mötte där ett par blivande svensklärare som inte visste vem Strindberg var när jag nämnde honom. Trodde knappt mina öron men när jag räknade upp ett antal av hans verk sa en att hon mindes hon läst ett utdrag ur Fröken Julie.
SvaraRadera