När nu Jonas Hassen Khemiri fått exponera sitt utanförskap i DN genom att byta hud med Beatrice Ask och räknat upp de situationer, som sårat honom, vill jag också ta mig rätten att som svensk kvinna beskriva mina känslomässiga reaktioner vid mötet av en mångkultur, som förändrat samhällsandan och skapat växande sprickor i befolkningen.
På bara några decennier har mångkultur introducerats i ett övervägande homogent land? Många av de människor som har kommit till Sverige har ett annorlunda utseende, svårmemorerade namn och främmande kulturtraditioner och religioner. Bara för att man passerar en gräns betyder det inte att man lämnar bakom sig sin kulturella identitet utan man vill i stort sett leva samma liv som man gjorde i hemlandet och tänka på samma sätt. Det kan leda till situationer i förhållande till ursprungsbefolkningen, som invandrarna uppfattar som diskriminerande och den mediala eliten assisterar gärna genom att rapportera minsta tecken på så kallad främlingsfientlighet. Medan svensken måste vakta sin tunga och knyta näven i byxfickan för att inte bli anklagad för främlingsfientlighet och rasism är det fritt fram för invandrare att uttrycka sitt missnöje över sin behandling i det svenska samhället. De enda som i det här sammanhanget inte har rätt att visa sina känslor är de svenskar, som upplever att deras land genomgår en smygande nedrustning av bärande strukturer och en förändring till ett hårdare samhällsklimat med en destruktiv kriminalitet Som kvinna upplever jag att vi importerat kulturer, som betraktar kvinnor som underlägsna varelser. För många muslimska invandrarkvinnor är den jämställdhet vi erövrat mycket avlägsen.
Vi kvinnor i Sverige har under lång tid kämpat för rätten till vår egen kropp och ekonomiskt oberoende. Vi har fötts i en kultur som känt närhet till naturen och som utvecklat ett avspänt förhållande till kroppslig kontakt, umgänge mellan könen och sex. Nu möter jag fler och fler kvinnor på våra gator i långa svarta kjolar och med huvudet väl insvept i schal så att inte ett endaste litet hårstrå sticker fram. Jag ser även en och annan liten flicka med huvudduk och jag känner mig sorgsen. Jag skulle vilja gå fram och ta av henne den och ge henne ”den gröna cykeln” (utmärkt film av saudiske regissören Haifa Al Mansour) och låta henne fara fram utan huvudduk med vinden blåsande i håret. Jag skulle vilja ge henne självförtroende så att hon ska kunna välja sitt eget liv.
Jag gör inte det, men det är så jag känner det. Varför ska jag behöva i religionsfrihetens namn ständigt få uppleva synen av frihetsinskränkning av kvinnors kroppar på offentliga platser. Jag är ju i Sverige och inte i Saudiarabien. Jag blir upprörd – om jag inte väljer att titta bort - när jag ser kvinnor sitta på stranden som svarta främmande fåglar, medan männen visar upp sig i badbyxor. En och annan yngre kvinna kan dock inte motstå lusten att bada utan kastar sig i vattnet med hela sin döljande beklädnad, som ironiskt nog smiter åt kroppen när den blir våt. Jag upplever muslimernas kroppsliga beröringsångest och könssegregation som en direkt förolämpning av vår kultur och något som vi aldrig, aldrig ska acceptera.
Men det som bekymrar mig mest är hur dessa, religionen underkastade, troende muslimska kvinnor uppfostrar sina barn. Kommer barnen att påtvingas en ortodox tro eller kommer de att tillåtas ha samma frihet som svenska barn. Enligt Ungdomsstyrelsen har ca 70.000 barn till invandrare begränsningar av sina liv och får inte själva välja sin livspartner. Vi får aldrig glömma Fadime och de andra kvinnorna, som det svenska samhället misslyckades att skydda mot en barbarisk hederskultur.
Det byggs moskéer i dagens Sverige. Men de är inte bara könssegregerade platser för bön. De är också kulturcentra med skolor, bibliotek och social service. De medverkar till framväxten av ett muslimskt parallellsamhälle, som inte är förenligt med behovet av en sammanhållen nation med samma grundläggande värderingar.
Andra företeelser gör mig upprörd. I affärer övertagna av muslimer säljs inte fläskkött och för det mesta endast halalslaktat kött. De flesta svenskar upprörs av den brutala slakten och vill absolut inte äta sådant kött. Ändå har det hänt att kommuner serverar det också till svenska skolbarn och på vårdboenden. Flera kommuner har också beredvilligt ställt upp på segregerade badtider för att tillmötesgå muslimska kvinnors (eller deras mäns) krav.
För sammanhållningen i ett land är det av största vikt att medborgarna behandlas rättvist. Jag avskyr orättvisor och kan inte acceptera våra politikers orättvisa behandling av den egna befolkningen. Det är givetvis viktigt att invandrarna integreras och får genom arbete (också kvinnorna) möjlighet att försörja sig själva. Men det måste ske utan nuvarande särbehandling, som diskriminerar de egna medborgarna. Det är vad som sker nu. Jag vill poängtera att det inte är invandrarnas fel utan våra politikers, som beskattar oss hårt men gör skillnad när medel skall fördelas. Dessa särbestämmelser är ett slag i ansiktet på mindre lottade svenskar som arbetslösa, sjuka, pensionärer och ungdomar.
Här några exempel: Etableringsstöd, högre än socialbidrag, ska ges även till anhöriginvandrare, föreslås förlängas efter två år, kan till en del behållas om man börjar tjäna pengar. SFI-bonus à 12.000 kr. Äldreförsörjningsstöd ÄFS (ges huvudsakligen till invandrare över 65 år), skattefritt, berättigar till gratis hemhjälp, färdtjänst, glasögon. sjuk- och tandvård. Asylsökande och illegala invandrare, tillgång till sjuk- och tandvård samt medicin för 50 kr.
S k hemutrustningslån enbart för invandrare, anslagsfinansierade ur statsbudgeten till låg ränta utan skyldighet att betala tillbaka. Kvotering till utbildningar. Nystartszoner i invandrartäta områden med lägre arbetsgivaravgifter. Listan kan göras hur lång som helst.
Att tro att alla invandrare kommer att kämpa för egenförsörjning, när samhället erbjuder dem ett skattefritt uppehälle, som kan bli livslångt, är ett naivt utslag av den verklighetsfrånvaro, som våra politiker lever i. Det utgör dessutom en nedvärdering av invandrarnas egen förmåga. Till detta kommer ett närmast schizofrent beteende när man å ena sidan ger polisen i uppdrag att genomföra utvisningar av illegala flyktingar samtidigt som dessa ges tillgång till utbildning och billigare sjuk- och tandvård än landets egna skattebetalande invånare.
Om inte nationen Sverige ska förfalla, välfärdsstaten krackelera och motsättningarna komma i en farligt öppen dager inom en snar framtid, måste det till en annan politik. För närvarande finns det inget annat parti än SD, som om tillräckligt många röstar på partiet, kan stoppa den absurda invandringspolitiken och säkerställa att integrationspolitiken är rättvis i förhållande till landets egna medborgare och skyddar de värderingar, som utgör basen för det demokratiska, sekulariserade, jämställda svenska samhället.
Ursprungligen publicerat på Avpixlat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar