Maktlös på åskådarplats
Jag sitter på åskådarplats, som jag betalar dyra pengar för.
Är det ett drama, en komedi eller en
såpopera som pågår på scenen. Skådespelarna springer om varandra och kommer
bara ihåg ett par repliker som de hela tiden upprepar: Vi tar ansvar. Vi är en
humanitär stormakt. Vi klarar av det. Vi samarbetar inte med SD. Vilken roll de
har i handlingen har de inte en aning om. Den förmodade huvudrollsinnehavaren
försöker överrösta de andra och ropar: Jag tar ansvar, det ska vara ordning och reda men vågar inte
ta ett steg framåt. Han verka rädd. Runt
honom flyger gamarna, som vill hacka honom i bitar, om han vågar sätta fram
höger fot. Huvudmotståndaren är oskadliggjord, har fastnat med foten i
sufflörluckan och vet inte vad hon ska göra för att komma loss.
Vi är många, många i det här landet som tvingas åse detta
bisarra skådespel utan att kunna göra något åt det. Denna maktlöshet är frustrerande och påverkar
klimatet i samhället. Många känner inte bara frustration utan oro och vrede.
Det kan leda till en farlig utveckling. Och politikerna uppfattar inte att de
har det tyngsta ansvaret för vad som nu händer i Sverige. Aldrig någonsin har
vi haft politiker, som så markant saknar både ansvarstagande för landet och
handlingskraft.
Hur har det blivit så? Har inte vi varit en nation med sans,
balans, vett och vilja till beslut. Nu har man fastnat i ett slags krampaktigt
försök att hålla fast vid ett närmast socialistiskt godhetsideal att öppna
nationens dörr för all världens flyktingar. Självbevarelsedrift, som är flyktingarnas
starka drivkraft, saknas fullständigt hos våra politiker och även hos delar av
det svenska folket. Vi har skolats in i samförståndslösningar men de hinner man
inte uppnå, när det brinner i knutarna. Med fasa tänker jag på hur det skulle
gå i en riktig krigssituation. Kommer man att sitta och förhandla, innan man
bestämmer sig för att aktivera försvaret. Eller kommer man att lägga sig platt,
som man nu gör för invandrarinvasionen.
Jag kan tänka mig att det finns flera anledningar till denna
handlingsförlamning. Sverige har aldrig blivit utsatt för krig under 200 år. Vi
har aldrig haft några stora naturkatastrofer. Vi har blivit invaggade i
säkerhet sedan barnsben. Dessutom har vi något slags dåligt samvete för att vi
med eftergifter mot de krigförande länderna kunde hålla oss utanför andra
världskriget. Ett annat skäl kan vara att det är 68-generationens barn som nu
sitter i beslutande funktioner inom myndigheter och media och fortsätter att
odla en världsfrånvänd bild trots globaliseringen. Man kan också fundera över
om den kollektiva barnuppfostran på daghem och förskolor kommer att utmynna i
en socialt anpassad individ, som har svårt att fatta egna beslut och ta
konflikter.
För bara ett par årtionden sedan var Sverige ett i huvudsak
homogent land. Invandrarna som kommit tidigare fick i allmänhet både jobb och
bostad. De gjorde inga försök att påtvinga samhället anpassning till sin egen
kultur. Vi är dem stort tack skyldiga. Nu har stadsbilden förändrats. På gatorna ser vi allt fler kvinnor i hijab,
även mycket unga flickor. Halalkött serveras i skolmatsalar. Könssegregation
förekommer på badhusen. Moskéer med ett socialt och kulturellt utbud för
muslimer byggs med bidrag från rika muslimska oljeländer. Utanförskapsområdena
växer och tenderar att bli laglösa stater i staten. När vi svenskar tycker att invandringen
blivit för betungande och hotar svenska värderingar och traditioner, anklagas
vi för att vara rasister, ett felanvänt ord, som Illustrerar den allmänna
begreppsförvirringen i Sverige.
Analysen, sakligheten har försvunnit ur debatten och jag ser med stor
oro på att SVT, SR och övriga medier har förlorat förmågan till objektiv rapportering och i stället ägnar
sig åt en känslostyrd journalistik, illustrerad med utvalda bilder, som gynnar
reportagets agenda.
Jag vill betona igen att det är politikerna som bär det
tyngsta ansvaret för det instabila och förvirrade läget i Sverige. Man har
följt det mångkulturella experimentets ledstjärna utan att tänka på
konsekvenserna av sina beslut. De har inte förstått att orättvisor skapar
spänningar i ett samhälle och bidrar till motsättningar. Mycken undertryckt
ilska har samlats i svenskarnas sinnen
med tanke på nästan fri sjuk- och tandvård samt mediciner för asylsökande och
illegala, olika snabbspår till bostäder,
utbildning och jobb för flyktingarna, premier för genomgången SFI fast det är
en självklarhet att lära sig svenska, hemutrustningslån för flyktingar m m. Det
verkar som om våra politiker inte vet någonting om det limbiska systemet och reptilhjärnan.
Annars skulle de förstå att också svenskarna både har rättvisetänkande och revirkänslor.
Nu måste statsministern reagera och regera. Omedelbar
gränskontroll. Ingen ska passera utan äkta identitetshandlingar. Utfärdande av
tillfälliga uppehållstillstånd för alla - inga gränsfall och svårhanterade
undantag. Krav på bostad och försörjning för anhöriginvandring. Övervakning av
flyktingar som fått avvisningsbeslut. Inga förmåner för illegala.
Det är hårt, javisst. Men hur ska vi annars få samhällets
resurser i form av skatteintäkter och
människligt kapital att räcka till? Hur ska vi skydda vårt samhälle mot
främmande, icke kompatibla kulturers inflytande.
Tidigare publicerad på Avpixlat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar