Tsunamivarning

För tredje året i rad skickade jag in ett bidrag till Helsingborgs Dagblads Sommarnovellen. Tyvärr tilltalade den inte marknadsavdelningen, som väljer ut de noveller, som man vill publicera. Därför lägger jag nu ut den på min blogg. Den är inte något mästerverk - svårt att skriva en novell om ett sådant ämne - men angelägen. Jag tror att marknadsavdelningen tyckte att den var för samhällskritisk. Det skall vara något mer lättsmält i sommarvärmen.

Tsunamivarning
Jorden skälver. Allting skakar. Sirener tjuter, varning för en tsunami. Hur lång tid har människorna på sig? Hinner de undan? De måste springa. Många gamla, kvinnor, barn orkar inte ta sig till högre liggande platser. Snart jagar vattenmassorna dem. Det hörs ett dånande muller, som ökar i styrka. En väldig våg tar allting med sig på sin väg. Hus, bilar, båtar, människor…
Datum 11 mars 2011. Jordbävning kl 14.46 lokal tid. Kl 15.00 tsunamin väller in över kusten. 14 minuter att rädda livet. För tiotusentals människor räckte det inte.

Linda sitter paralyserad framför TV:n. Ser hur flodvågen rullar in över staden och dränker och krossar allt. Ser ett drama, som precis spelats upp. Obevekligt som en dödsdom, som inte går att överklaga. Om och om igen väller flodvågen in över TV-rutan. Den mörka, dånande vågen rullar obönhörligt fram genom staden och lämnar total förödelse efter sig. Någon måste ha tagit sig upp till den översta våningen i ett hus som fortfarande stod och använde kameran i sin mobil? Allt kan ske på ett ögonblick. Man vet inte vad som kommer att hända, när man stiger upp på morgonen. Linda undrar vad människorna gjorde den ödesdigra dagen. En ganska gråmulen och kall morgon med en bitsk vind. Människorna vaknar en helt vanlig dag, äter frukost och gör sig i ordning för att gå till arbetet, skolan, affären, gå ut med hunden. Det är kyligt. Just idag är våren långt borta. Tålamod. Snart är den här och körsbärsträden skall blomma i den vackra dalen i Fukushima. Idag en dag som börjar som alla andra dagar, skall livet förändras på någon minut. Att den stora jordbävningen skall inträffa just idag var det ingen som visste kl 14.45. 14.46 börjar jorden skälva.

De svåra följderna kommer människorna här för alltid att bära med sig genom livet. Förlusterna av nära och kära kommer man inte att glömma, huset som inte längre finns, den sönderslagna båten, som varit fiskarens försörjning och den farliga radioaktiviteten, som strömmar ut från kärnkraftverket i Fukushima. Man trodde att man kunde skydda reaktorerna från stora havsvågor genom att bygga en 5,7 meter hög mur. Ingen förutsåg en tsunamivåg på 14 meter Alla boende inom en radie på två mil måste evakueras och på obestämd tid lämna sina hem. Hur känns det att lämna allting kvar, att lämna sin säng, kläder, böcker, saker som man fäst sig vid, huset, trädgården, marken som man odlar på. Allt nedsmutsat av radioaktivitet.. Tänk om far- eller morföräldrarna, som är gamla och bott där hela sitt liv, vägrar följa med. Och om katten inte syns till och hunden sprungit bort, när man skall ge sig iväg. Och gårdens kreatur. Vad händer med dem?

Nu kommer tårarna i Lindas ögon. Nu orkar hon inte se mer. Hon slår över till en reklamkanal. Det känns så lugnt och tryggt. Här serveras det goda frukostflingor i den glada familjen. Här sveper det nytvättade, glansiga håret över TV-rutan. Här kan man lätt skaffa sig världens mest energisnåla bil i läcker design. Allt är möjligt i reklamens värld. Den är ljus och hoppfull. Som verklighetens egen lockande saga.

Linda ser världens katastrofer genom TV-fönstret. Jordbävning i Kina, på Haiti, orkanen Katrina, förödande tromber i USA, fruktansvärda giftkatastrofer. Själv känner hon sig trygg i ett land, där inga kontinentalplattor rör sig mot varandra. Här skälver inte jorden så det märks. Här sover man lugnt. Visst kan det storma kraftigt, snön vräka ned och elen gå, men inga tusentals döda rapporteras. Människorna här är ovanligt privilegierade för att befinna sig på detta lilla klot i ett kallt och mörkt universum. Här är människorna inlindade i ett välfärdssystem, som de tar för givet. Det finns nog några som oroar sig för hur länge det skall bestå. Men de flesta verkar inte bekymrade. Detta land har ett stort världssamvete och gör sitt bästa för att bistå fattiga och underutvecklade länder. Linda går på gymnasiet och har gjort ett projektarbete om biståndsorganet SIDA.

Alla möjliga tankar drar förbi i Lindas hjärna och hon kan inte låta bli att undra: Hur skulle vi i det här landet klara tragedier som utplånar samhällen och människor? Vad skulle vi göra, då det ofattbara inträffar? Vilka är vi då? Skulle vi uppträda lugnt och rationellt? Eller skulle ett civiliserat uppträdande rinna av oss? Skulle vi kämpa hänsynslöst för den egna överlevnaden? Eller gripas av panik och inte veta vad man skall göra eller vart man skall ta vägen? Skulle vi dela med oss, vara solidariska, hjälpas åt att bygga upp det som är förstört? Eller skulle vi hänsynslöst plundra för att klara oss själva eller kanske utnyttja situationen för att göra affärer? Sådana tankar snurrar runt i Lindas huvud. Hon tror inte egentligen att vi är så annorlunda.

Middagen är klar, ropar pappa, som oftast står för matlagningen i familjen. Den står på bordet nu och den blir inte så god, om ni inte kommer med detsamma. Linda är på plats. Hon ser ledsen och allvarlig ut.
- Vad är det med dig, säger mamma. Mår du inte riktigt bra? Har det inte gått bra i skolan idag?
- Jag tycker det är för otäckt, det som hänt i Japan. Efter jordskalvet kom sådana jättevågor, som rullade fram och förstörde allt. Husen slogs i spillror och bilar dansade omkring som små leksaker. Fanns det människor, som kunde rädda sig?
- Ja, en del lyckades nog ta sig upp dit inte vattnet nådde. Men deras hus förstördes och många måste nu bo i tältläger och det verkar inte vara särskilt varmt och behagligt, när man ser reportagen på TV. Stackars människor, säger mamma.
- Japanerna är ett tålmodigt släkte. Jag är säker på att de klarar den här tragedin bättre än något annat folk. De har en förmåga att finna sig i sitt öde och offra sig för sitt land. Tänk på kamikazepiloterna under andra världskriget.
- Pappa, vad var det för piloter, frågar Jonas.
- Det var själmordspiloter, som flög plan fullastade med bomber rakt in i amerikanska krigsfartyg
- Det värsta som hände Japan under andra världskriget var atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki och nu strömmar det radioaktivitet ut från deras egna kärnkraftverk. Det är förfärligt. Mamma höjer rösten. Ingen kan bo nära kärnkraftverket på många år. Människorna har tvingats lämna allt, både ägodelar och djur.
- Kommer det att hända något med våra kärnkraftverk, undrar Sofia. Jag kommer i alla fall aldrig, aldrig att lämna Loffe, den lilla hamstern som rasslar runt i sitt motionshjul.
- Och jag åker inte utan våran Rufus, säger Jonas bestämt och klappar hunden som smugit sig in under bordet.

Linda har känt sig skoltrött på sista tiden. Ingenting i skolan engagerar henne just nu. Hon bryr sig inte om koloniernas frigörelse i Afrika. Hon längtar bara till sommarlovet. Där framme står läraren och säger att det är dags att ägna sista delen av terminen åt miljön.
Ni kan välja mellan att arbeta med fyra olika områden: Den biologiska mångfaldens betydelse för människans överlevnad - Vad innebär växthuseffekten för jordens klimatsystem - Miljöförstöringens konsekvenser på det lokala planet - Orsaker och långtgående följder av naturkatastrofer.

Linda tvekar. Alla ämnena är lika viktiga. Vilket skall hon välja? Det är tröttsamt att sitta framför datorn och söka information. Ganska många timmar har det blivit, om man räknar in alla chatten med kompisarna. Linda känner att hon behöver luft och kallar på Rufus, som genast är beredd med kopplet i munnen. Med honom vid sin sida är hon aldrig rädd. Det är ännu ljust och det är ett tecken på vårens antågande. Linda tycker om att gå längs stranden och se hur havet läppjar på stenarna i vattenbrynet. Hur underbar naturen är! Förstör vi den, går vi under. Linda tycker det är tråkigt att stranden på flera ställen är nedskräpad av någons sista måltid. I stället vänder hon blickarna ut mot havet. På staketet utmed den långa bryggan sitter måsarna i rad. När hon och Rufus närmar sig, lyfter de med flaxande vingar. Då får Linda se något som skär henne i hjärtat. En av fåglarna har svårare att flyga än de andra. Det ena benet är fastklämt i en ölburk, som den inte kan befria sig från. Den kommer med möda upp i luften och flyger lågt över vattnet och snart kan hon inte se den längre. Hur länge kommer den att kunna hålla sig vid liv? För Linda är synen av den stackars kämpande fågeln, ackompanjerad av måsarnas skri, som om naturen skickade ut sin egen desperata tsunamivarning.