Redan i mitten av februari 2017

Jag håller inte mitt löfte på det nya året. Jag lovade nämligen mig själv att jag skulle sköta min blogg och skriva kommentarer till dagspolitiken. Idag är det den 15 februari och jag har loggat in på min blogg för första gången i år. 

I kväll har jag arbetat med att skriva svar på en insändare om min insändare i debatten om slöjan i Helsingborgs Dagblad. Jag publicerar min insändare här, men svaret får vänta till om och efter publicering i HD.

Slöjan är en religiös identitetssymbol

För inte så länge sedan var Sverige ett homogent land med få muslimer. Nunnor gick med dok men levde i avskildhet. Staten skildes från kyrkan och Sverige utvecklades alltmer till en sekulär demokrati. Religionsfrihet är inskriven i Grundlagen/Regeringsformen, men många svenskar anser att religionen är en privat angelägenhet, som man utövar i hemmet och i religionens byggnader. Religiösa symboler, som man bär öppet i det offentliga livet och i olika verksamheter för allmänheten anser många vara en olycklig följd av religionsfriheten.

 Slöjan, kallad hijab, är inte vilken huvudbonad som helst. Den är en religiös identitetssymbol, som signalerar att bäraren är muslim. Den kommunicerar ett budskap, som kan tolkas på många olika sätt av den mötande.  Islam har många ansikten. Vilket är det rätta?

Det sägs att islam är en fredens religion, men det är svårt att i politiska sammanhang finna fog för detta påstående. I mellanöstern pågår ett religionskrig mellan sunni- och shiamuslimer och därutöver en barbarisk tolkning av Islam med ett fruktansvärt mänskligt lidande till följd. Värst utsatta är muslimerna själva, som både drabbas av det skoningslösa våldet samtidigt som de inte förmår kasta av sig religionens ok.  Jag syftar på de teokratiska diktaturerna Saudiarabien och Iran, som i själva verket är de bakomliggande stridande motparterna. Värst är situationen för kvinnorna, som både fysiskt och socialt är underordnademannen. Följderna av de interna motsättningarna inom islam påverkar inte bara mellanöstern utan också Europa genom de stora flyktingströmmarna. Det bör inte sopas undan i debatten att det ökande antalet muslimer i Sverige och Europa kan komma att kräva utrymme för muslimska seder och bruk, som kolliderar med västerländska värderingar och traditioner. Tendensen till könssegregation är ett sådant exempel. Mycket oroande är också situationen i vissa stadsdelar, framför allt i storstäderna, där övervakning av kvinnors klädsel och våld mot samhällsbärande funktioner blivit allt vanligare. Det är av allra största vikt att våra politiker värnar om vårt demokratiska sekulariserade Sverige och inte ger efter av missriktad humanitet.

Den storpolitiska situationen, som råder idag, skapar oro. Den i sin tur föder negativa känslor hos dem som ser islam som huvudorsaken till problemen. Även om man aldrig får döma den enskilda individen efter kollektivets handlingar (jfr judar och Israel), finns det människor, som riktar sin misstro, kanske t o m ilska, mot den som de ser som representant för i det här fallet en bakåtsträvande religion. Därför är slöjan en måltavla för elaka kommentarer och hatfulla blickar. Till Maria Hamid, som i en insändare (HD 26/1) berättar om förolämpande attityder mot henne i arbetet som  farmaceut, vill jag säga att samtidigt som det är ett oacceptabelt beteende, måste den som sätter på sig hijab vara medveten om att det kan upplevas som en demonstrativ handling för att visa att " jag är muslim". Till alla kvinnor, som bär hijab, vill jag personligen tillägga att jag tycker synd om er att ni inte får känna de ljumma vindarna leka i håret, när våren är på väg, att ni kanske måste bada i burkini till sommaren och inte få uppleva hur det lena vattnet smeker huden.